Rota i det gamla.
Både en och två gånger har jag kikat in på bloggen, tänkt skriva några rader. Istället fastnat i gamla inlägg, läst, kommit ihåg, ibland med ett leende på läpparna, ibland med en klump i bröstet. Känslan jag kände just för stunden har jag onekligen lyckats fånga i mina inlägg, både en och två gånger, och jag kan verkligen komma ihåg hur det var. Hur det kändes. Jag förundras över hur fantastiskt det faktiskt är att ha bloggen, att kunna göra just det, gå tillbaka och minnas.
Jag tittar på bilder, bilder på både mig själv,och på min dotter. Ser hur vi båda har förändrats. Framförallt min dotter, jag kollar på bilder från det att hon var bebis, hur olik hon är sig, fast ändå inte. Jag läser förlossningsberättelsen med henne, allt är luddigt då jag försöker komma ihåg den natten, natten hon kom till oss. När jag läser här, faller de sista bitarna på plats, och jag kommer ihåg.
Jag älskar att rota i mitt eget arkiv, en del saker hade jag helst raderat, så här i efterhand, "hur tänkte jag där liksom?!" medan en del är så fantastiskt att läsa att jag knappt förstår att det var jag som skrev det, eller att det var jag som var där. Upplevde. Satte ord. Sparade.
Hoppas det är bra med er, ni få som fortfarande kikar in. Med oss är det bra, full fart och två-årstrots. Finns det något roligare? Enda stunden är hon så underbar att man får nypa sig i kinden, är det verklighet? Nästa stund inte fullt lika underbart, ibland vet man liksom inte var man ska ta vägen. Mest för att man känner sig som världens sämsta, man får har mycket dåligt samvete.. Över att man ryter ifrån en gång för mycket, kanske i onödan. Att tålamodet inte håller alltid. Att man säger nej hela tiden. Att man tycker det är skönt alla minutrar hon fastnar framför Pippi på tv. Listan kan göras lång, fast och andra sidan. I det stora hela har jag en fantastisk dotter som gör mig stolt, mer än varje dag! Älskade Vilhelmina.
Peppar peppar.
"Yes, äntligen börjar det kännas lite bättre". Ungefär så sa jag efter att ha frächat upp mig lite igår med en dusch och efter att ha svept rakhyveln efter benen. Men ack så fel jag hade, vaknade imorse utan röst och ett öga fullt med gult härligt gisch. Yeeeey, på med onepiecen igen. Inte för att just den biten skulle vara något negativt. Faktum är att onepiece är sådär oförskämt skönt att strosa omkring i här hemma, om än lite varm och väldigt, väldigt ful. Bästa plagget i garderoben för just sådana här dagar.
Fick ett meddelande imorse om att min telefon äntligen anlänt till butik efter att ha vart på rep. sedan i November (!). Jag var beredd på att visa mitt misstycke, vilket jag sällan gör. Fick mig dock en överaskning, de hade skickat mig en helt ny telefon. Nu har jag en hel kamera också. Tack Telia!
Dagens outfit,
Märkt för livet.
Jag har ju hunnit gadda mig också. En tatuering för min lilla Kotte, som visade sig vara en Vilhelmina till slut. Äntligen vill jag säga, jag har längtat mycket efter denna tatuering. Jag ville ha med kotten, hennes namn och tiden hon föddes. Filip som är konstnär och tatuerare lyckades oförskämt bra med mina önskemål, min idé och min inte så sevärda skiss jag med svansen mellan benen lämnade fram. Han förstod exakt vad jag ville ha och ritade något jag inte hade väntat mig, det var helt enkelt så mycket bättre. Så jäkla mycket bättre än jag tänkt! Så.. Här kommer en bild på hur det blev, bild stulen från Filips instagram.
Bilder ni aldrig fick se.
Tänkte lägga upp lite bilder ni aldrig fick se. Bara på Vilhelmina. Bilder som egentligen bara legat i kameran och väntat. Nästan så jag glömt bort att jag knäppt dem. Kul att hitta igen lite bilder man glömt, är det inte?
I sommras, längtar till sommaren nu.
Höst i lekparken.
Sedan blev vi sjuka..
..och väldigt väldigt mysiga!
(inte ofta annars)
Numera är vi stadsbor.
Var tog egentligen vintern vägen? Och var fick jag luft ifrån kanske ni undrar. För ni verkar faktiskt trots allt vara några tappra själar kvar som tittar in här varje dag. Det är kul, det gör att man faktiskt lägger en tanke på bloggen ibland, fast det stannar mer ofta än sällan vid tanken.. men nu. Nu tänkte jag uppdatera er lite.
Numera är jag och Vilhelmina Hagabor. Vi har lämnat Ersboda bakom oss, om än jag forfarande hyr lägenheten i första hand. Bästa Elinmaria hyr den i andrahand och bor där. Vi däremot, vi trivs bra på Haga tillsammans med Tony. Ni som känner mig vet vid det här laget redan att jag träffat någon, så det är väll ingen nyhet precis. Det är ganska precis ett halvår sedan vi träffades ute i vimlet, ganska precis ett halvår sedan vi satt där och skrev milslånga meddelanden på telefonen. Ganska precis ett halvår sedan vi gick på vår första dejt (typ min första dejt någonsin), och jag var galet nervös vill jag minnas. Det var också ganska precis ett halvår sedan han satt där i soffan på Haga och sjöng och spelade gitarr för mig, och jag hade bestämt mig. Bestämt mig för att han ska jag ha. Typ så.
Bjuder på några bilder från December. Eftersom det var länge sedan vi hördes, och för att vi inte verkar få någon riktig vinter i år. Därför kan vi väll njuta lite extra av bilder som dessa?
Smarta lurar?
Bestämd dam.
Tjejmilen.
Saknar!
Saknar redan denna tjej. Resan mot Stockholm, Obama och tjejmilen har nu börjat (för ett par timmar sedan). Just passerat Söderhamn och rumpan strejkar!I blåbärsskogen.
En liten sneakpeak!
Är med smartphone!
Session utomhus.
Det spontana.
Kollar igenom bilderna igen, det är en hel del att gå igenom. Jag kommer på mig själv att de bilder jag gillar lite extra är de bilderna som känns lite spontana, de bilder som inte känns så tillgjorda. Kanske för att jag ser mer obekväm och stel ut då. Typ den här bilden, den gillar jag..
Klänningen.
Jag valde att bära långklänning kvällen i ära. Denna klänning har varit i min ägo sedan snart ett år tillbaka, igår passade jag på att inviga den. Bättre sent än aldrig va?
