Jag tror att det handlar om viljan. Jag har alltid haft viljan, jag har alltid varit rätt envis. Det var som min bror sa. "Hon kommer att klara det ändå, hon är så jäkla tjurig". Tror att det ligger något i det. Klart jag har varit ledsen och haft tyngre stunder men jag har alltid hållt skenet uppe. Tänkt på annat. Om man ska fokusera på det jag gått igenom senaste tiden är det helt klart Vilhelmina som tagit min energi, fått mig att orka hålla det där skenet uppe. Under graviditeten försökte jag tänka på det underbara jag hade framför mig. Det lyckade jag med de flesta gånger, ibland brast det. Då jag tvivlade på mig själv. Tårar som kom obehindrat, men det blir alltid bättre. Jag tänker att det här klarar jag, människor i världen har det så mycket värre och här sitter jag och gråter över att vara ensam?

 

Det bästa med att bli mamma är att man blir så betydelsefull helt plötsligt, man är det viktigaste personen i världen. Kärleken man känner till sitt barn sedan är obeskrivlig. Det är nog det bästa. 

Det värsta/jobbigaste med att bli mamma är att man inte kan vara fullt lika spontan, men jag vet att det kommer med tiden. När Vilhelmina blir äldre.

 

Jag hör ofta att hon är lik mig, jag växer varje gång jag får höra det. De som känner mig bättre tycker även att hon liknar min mamma en del.

 

Min naturliga hårfärg är sandré (råtta), som så många andra svenskar.

 

Vi vaknar en gång runt fem för käk, åtminstone för Vilhelminas del. Vi sover vidare till ungefär nio, kliver upp och busar lite. Vilhelmina har världens bästa morgonhumör. Dax för bröstet igen, efter det får även jag slänga i mig lite frukost. Nu kan lillan vara vaken ett tag för att sedan somna en snabbis (kan handla om en kvart ibland, ibland två timmar) för att sedan äta igen runt ett. Efter lunchen hittar vi ofta på något, om vi inte planerat lunch på annat håll det vill säga. Det kan vara ett bad som står på schemat, eller en promenad ner på affären. En tupplur är inte en omöjlighet. Sedan middag, både för min del och för Vilhelminas del, Sedan busar vi lite till, äter lite till och bråkar lite. På kvällarna kan hon vara lite kinkig och äta oftare. Inte alls som förut dock, det blir bättre och bättre! Vi promenerar omkring i lägenheten och vjyssar och dansar och sjunger, någon gång mellan elva och tolv har lyckas jag söva min dotter.

 

Ja, hon träffar sin pappa. Däremot har det inte blivit så ofta som jag hoppats. Sedan om det beror på honom eller mig, det vet jag inte. Har jag kanske omedvetet tryckt undan? Jag tror och hoppas att det inte är faktum.

 

Jag tog hårt på det först, såklart. Egentligen vet jag inte riktigt själv vad jag känner, förutom rädslan att tiden inte ska räcka tïll för Vilhelmina.

 

Jag hoppas verkligen att framtiden ser ljusare ut. Att vi kommer ha en relation som känns bättre än den vi har idag, en relation som känns bra för Vilhelmina men även för mig och pappan. Vi har pratat om att hon ska bo hos honom delvis och att han ska vara en del av hennes liv precis som jag, men för att det ska fungera krävs ett sammarbete som fungerar och ett förtroende från min sida. Jag måste känna en trygghet inför att lämna bort henne hos dem. Jag hoppas att det kommer fungera, det gör jag verkligen, för Vilhelminas skull.

 

Kanske skulle han det, men jag vill inte be om det. Det jag egentligen menar är, med den reationen vi har idag är han inte den första jag skulle vända mig till. Jag har andra i min närhet som jag hellre vänder mig till.