Jag blir så irriterad. Minst sagt. Nu har jag bestämt mig för att låta det vara. Det ska inte behöva vara mitt ansvar, borde vara du som vill lägga ned tid och energi på det här. Vi har det egentligen bra ändå. Faktum är att vi har det helt underbart. Klart att jag tänker på det ibland, hur det borde vara. Den bild man har på en vanlig familj (inte nödvändigtvis en lycklig). Är ändå glad att jag valde den vägen jag gjorde, tvivlat har man visserligen gjort men efter allt jag genomlidit kan jag inte vara mer säker.

Det som egentligen svider mest är att jag gav dig chansen. Eller att jag gav dig möjligheten att uppleva den säkert största händelsen i ditt liv. Ett ögonblick som inte går att glömma. Gav dig möjligheten att vara med, vara en av de första i hennes liv. Detta gjorde jag trots att jag kanske hellre gjort det på egen hand, tillsammans med min bästa vän och min mor. Det gjorde jag för din skull. Ändå får jag höra att jag är egoistisk och tänker bara på mig själv.