På ett år har mitt liv förändrats drastiskt. Minst sagt. I April tvåtusenelva gick jag ifrån ett förhållande på fyra och ett halvt år. Vi hade vart tillsammans sedan jag var sexton år gamal. Vi hade en trygghet, en dröm om framtiden. Vid det laget tog vi nog varandra för givet. Vi var inte bara ett par, utan även bästa vänner. Jag kände ändå att något saknades i mitt liv, jag tyckte då att jag hade missat så mycket. Jag ville leva. Eftersom vi båda var så unga då vi inledde ett förhållande hann det hända mycket på vägen, vi växte ifrån varandra och blev just det, vänner.

 

Vårt avslut gav ingen rättvisa, jag tar på mig all skuld för det. Det kom nog som en chock för närståede. Ett hastigt avslut, mycket skuldkänslor. "Jag älskar dig, men jag är inte kär i dig", det var det enda jag fick fram. Vi grät tillsammans. Jag kände att jag ville gå vidare och stressade minst sagt iväg. Packade mina saker i lådor och stuvade in dem i en klubblokal. Bodde i ett rum hos Maria och tappade både i vikt och struktur på vardag. Var överallt och ingenstans, levde livet tyckte jag då. Fick andrahandskontrakt på lägenheten och gjorde den till min alldeles egna. Bestämde att nu ska jag leva själv ett tag, leva utan alla måsten.

 

Trots tron om att leva ensam träffade jag ändå någon. Jag träffade pappan till det bästa jag har, pappan till Vilhelmina. Vi träffades rätt så opersonligt på en fest, och vips så bodde han hos mig. Det var just det som inte fick hända, men han hade just flyttat isär med sin flickvän och bodde på en soffa hos sin syster. Vi blev fort ett par med vardag och rutin, vilket jag egentligen inte var ute efter. Det var just det jag lämnat bakom mig, ville göra något nytt.

 

Det var då drömmarna skenade iväg, det var då vi bestämde att "händer det så händer det", och en månad senare plussade vi. Jag var gravid och vi skulle ha barn tillsammans. Just i det ögonblicket var jag fylld av lycka och förväntan, nu börjar livet. Samtidigt växte paniken allt mer. Det hade gått alldeles för fort fram.Vi kände inte varandra, inte egentligen. Just innan jul bestämde jag mig, det skulle inte vara vi. Trots det tänkte jag mycket. Hade jag gjort fel val? Skulle jag tänkt på barnet före? Var det bara hormoner som ställde till det? Idag förstår jag att det var rätt, man kan inte leva ihop för någon annans skull.

 

Han flyttade ut från min lägenhet och började i samma veva att träffa sin flickvän igen. De blev snabbt ett par igen. Det tog hårt trots att mina känslor inte fanns där, jag väntade trots allt barn med honom. Hur skulle framtiden bli? Jag var oerhört obekväm med vetskapen om att en annan kvinna skulle vara en del av det som växte i min mage. Jag kände mig pressad. Jag tvivlade på mig själv. Jag försökte bjuda in, men mina känslor klarade det inte. Därför byggde jag sakta upp en mur, försökte bygga in mig själv i den. Det här skulle vara det bästa som händer i livet.

 

Det var det också, när Vilhelmina såg sitt första dagsljus var allt så värt det. Jag älskade henne från första sekund. Jag kunde inte fått en vackrare dotter. Hon var min. Jag förstod att ingen kommer kunna ta det ifrån mig. Muren jag byggt upp var svår att riva. Jag kommer ändå aldrig kunna förlåta allt. Jag förstår idag att jag nog tagit ett större avstånd än menat, ett avstånd som drabbat även Vilhelminas pappa. Vi har allihop trampat snett mer eller mindre.

 

Kärleken jag känner till Vilhelmina är värt allt. Mycket har jag ångrat, men absolut inte att sätta henne till världen. Ibland när jag tittar på henne känner jag ett sådant pirr, ett sådant kärlekspirr. Pirrar i hela magen, eller föresten.. Det pirrar i hela kroppen. Jag är så stolt över henne. Jag växer varje gång jag får höra hur fin hon är, när jag hör bakom ryggen på stan; "Åh vad söt". Det är hon också, faktum är att hon är helt perfekt.