Är väldigt nöjd med dekoren jag klistrade upp ovanför Vilhelminas säng för någon vecka sedan, en kanske två veckor sedan. V gav snabbt sitt tycke, med att göra tummen upp! Det kan inte betyda annat än godkänt.

Hej Linnea! Jag tycker att det är så kul att få läsa om er vardag! Jag är själv gravid i vecka 34 och ensamstående. Jag undrar lite om samarbetet med lilla V-s pappa, hur går det och hur har ni lagt upp det?
Sen undrar jag hur du känner för att träffa någon ny, det är ju en stor fundering som man har, om man kommer att få leva ensam och hur det kommer att gå med bebisen och sådär.

Hej Sandra! Vad kul att du har hittat hit, verkligen. För att inte glömma, grattis till den kommande bebisen. Nu börjar längtan säkert vara obeskrivlig? Kom ihåg hur det var på slutet, sista veckorna var såååå långa. Samtidigt som det var lite av en skräckblandad förtjusning, jag längtade efter att träffa den lilla varelse som gömt sig därinne i flera månader, samtidigt som jag var livrädd för hur livet skulle förändras. Du förstår säkert vad jag menar? Jag är dock helt säker på att du kommer klara det galant.

För att hålla mig till ämnet, jag blev gravid i september 2011 och i december tog det slut mellan mig och pappan. Jag var alltså även ensam större delen av min graviditet. Samarbetet mellan oss har inte alltid fungerat. När jag spekulerar i det, kan jag bara dela med mig av mina egna upplevelser. Under hela min graviditet var jag ett känslomonster, milt uttryckt. Jag dolde det nog väl för mina närmsta, skrev lite på bloggen men pratade sällan om det. Det var en av anledningarna till varför det inte fungerade, jag ville inte släppa in honom i det som jag trots allt gick igenom ensam. Vad jag ännu mindre ville, var att släppa in en annan kvinna. Jag var livrädd för det, kände ångest och ville inget annat än vara ensam tillsammans med mitt barn. Som jag uppfattade det fanns ett engagemang redan då, vilket skrämde mig, fick mig att må fruktansvärt dåligt.

Jag vet att jag säkert överanalyserat och tänkt mer än jag behövt i många situationer. "Tänk om..." Jag tänkte mycket på mig själv då jag var gravid, det var ju det folk sa till mig. Jag gjorde det jag trodde var bäst för mig och min dotter, kanske gick det för långt vissa gånger. Det är lätt att vara efterklok. Samtidigt var det inte bara jag som gick över gränsen, vi var två om den saken. Jag kan än idag tycka att han skulle ha förstått mer, tagit mig på alvar och litat på att jag inte skulle ta hans dotter ifrån honom. Framförallt förstått att andra får vänta! Vi gör alla misstag, det kommer vi alltid göra. Jag tror inte på att glömma det förflutna för att gå vidare, mer på att acceptera att det kan bli fel och blicka framåt, det kan bara bli bättre. Lite så tänker jag nog.

Idag fungerar vårt samarbete bra. Idag är Vilhelmina hos sin pappa två dagar i veckan, Onsdagar och Söndagar. Jag har fortfarande ensam vårdnad, den biten är jag absolut inte redo att släppa. Kanske blir jag aldrig redo att släppa andra hälften av vårdnaden? Jag vet trots det att Vilhelmina alltid kommer ha sin pappa där. Han älskar henne. Det syns, och det gör mig fruktansvärt lycklig. Även om hon har många andra som finns där för henne, älskar henne och skyddar henne, så är pappa ändå alltid pappa. Det har jag aldrig velat ta ifrån henne (eller honom).

Hur vi kommer att lägga upp saker i framtiden är oklart. Tiden får utvisa. Kanske blir det varannan helg och en dag mitt i veckan, kanske blir det varannan vecka. Jag vet inte. Vad väger tyngst? Att barnet ska få känna att den har en fast och trygg punkt i livet? Eller att den får lika mycket tid med pappa som med mamma? Jag vet faktiskt inte.

Avslutningsvis då, det här med att träffa någon ny har jag egentligen aldrig hunnit reflektera över. Åtminstone inte innan, det minsta jag var ute efter var att träffa någon. Det bara blev så. Det ska tydligen ske då man minst anar det, kanske ligger något i det? Han har aldrig försökt ta över eller vart för mycket på något vis, gällande Vilhelmina. Han har vart lagom. Dessutom leker de fint tillsammans, han och Vilhelmina. Då smälter mamman, det går inte att komma ifrån.

Något jag aldrig slutat med, aldrig ledsnat på, aldrig vuxit ifrån. Det är just som rubriken lyder, julkalendern. Jag har följt de maniskt år efter år. Det är något med julkalendern som jag bara inte kan släppa (Jag köper mig själv också en chokladkalender år efter år, även nu i vuxen ålder). Kanske är det känslan? Kanske är det nostalgi? Jag vet inte, men jag kan bara inte släppa det.

Årets julkalender är en repris, eller en nyare variant av den som gick 1996, rätta mig om jag har fel. Mysteriet på Greveholm - Grevens återkomst. Det var verkligen en storfavorit vill jag minnas. Trots att jag bara var sex år gammal så är det just den julkalendern jag minns allra bäst. Vi spelade även ett dataspel, ett spel som utspelade sig på Greveholm.

Jag undrar vilken kalender som V kommer minnas allra bäst? Kommer det vara något som utspelar sig i rymden? I ett slott som Greveholm? Något i stil med tomteverkstad? Framtiden vill visa. Vilket som, så uppskattar verkligen att få dela det med henne.

Idag blev det nästan milen på bandet. Sprang lite mer än åtta kilometer, resterande intog jag gående läge för att värma upp och varva ner. Jag är nöjd. Snart tar jag milen igen, skulle kännas härligt.

Idag är det Tisdag och den fjärde december. Vilket betyder att det är tjugo dagar kvar till julafton. Julklappshandlingen går sådär, ska jag erkänna. Fem klappar är köpta, ett par återstår. Det må vara en början. Kanske borde ta en sväng innan babysimmet idag. Det är bara det.. att det är så besvärligt att gå in och ut i affärerna nu med lilla V. Då det ska vara så mycket kläder som ska knäppas upp och mössa som ska av (om man inte håller sig i gallerierna det vill säga). Hon är heller inte störtförtjust minsann.

Om man kanske ska ta tag i dagen kanske? Ses sedan mina vänner.