Hur känns det egentligen?
Kommentar från Madde:
Vet inte om du läser Christophers tjej Lisas blogg? Men hur reagerar du på att hon skriver "Känns oerhört spännande att få bli plast mamma, att mysa med en liten, att ta hand om en skruttis"?
Hej Madde!
Måste ersänna att det är blandade känslor, detta var ju inte hur jag tänkte att allt skulle bli då jag och Christopher faktiskt planerade att skaffa barn. Min tanke var att det skulle vara jag, Christopher och kotten. Inte att någon annan skulle "dela" mammarollen med mig, även om jag kommer att vara noga med att jag är mamma och Lisa är Lisa, det känns oerhört viktigt för mig. Jag vill ju vara den som kotten ser upp till, vara den som är med henne varenda dag, nattar henne om kvällarna, torkar hennes tårar då saker känns tungt. Jag vill vara den enda för kotten (förutom pappan). Fast det viktigtigaste just nu är egentligen att kotten får det bra. Ska man se det från den synvinkeln känns det bra att Christophers flickvän faktiskt accepterat detta och tycker att det ska bli spännande.
Däremot att någon annan får höra de orden jag borde få höra, och de orden jag hade behövt höra i min sits där jag faktiskt väntar barn och ska bli mamma för allra första gången i mitt liv känns nästan tyngst. Att de tillsammans ska bli bra föräldrar, jag då? Det känns lite som att de bildar en familj tillsammams medans jag gör det ensam. Jag har lite svårt att beskriva mina känslor, men jag hoppas du fått svar på din fråga.
Du behöver inte vara det minsta orolig för att hon ska bli någon "plastmamma" åt kotten.
Jag har en systerson som jag träffar nästan dagligen, har varit barnvakt åt han hur många gånger som helst och visst - han känner igen mig (och säger mamma till allt och alla nu när han lärt sig ordet) men han vet vem hans mamma är.
Det där behöver du inte lägga någon energi på att vara ororlig över -- du är kottens mamma, och det vet han/hon redan när den kommer ut till världen. Du kommer bli en underbar mamma!
Jag kan inte föreställa mig vad du går igenom men jag kan förstå hur du tänker. Jag vill bara att du ska veta att ingen kan ta din plats för kotten, INGEN! Och ingen kan jämföras med dig! Det lovar jag dig, mamma är alltid mamma och mamma är bäst! ;)
Sen tycker jag att den första tiden är din, du ska inte behöva tänka en sekund på hur eller vad dom vill och tänker. Det är du och kotten, ditt barn (och Christophers då) och det går först, åtminstone första tiden som jag anser vara viktig för mamma och barn. Om du tycker det känns jobbigt att hans nya flickvän följer med i början tycker jag att du ska säga ifrån, det har du rätt att göra som mamma. Första tiden ska bara gå till kärlek, kärlek och åter kärlek. Tröst och magknip och bajsblöjor också såklart. =) Om hon är det minsta vettig borde hon acceptera det och inse att det inte är personligt mot henne.
Stor kram till dig! Du gör det superbra! (om du jobbar udda helger så ses vi nästa lördag, har tagit på mig ett pass då. Då kan vi prata mer så jag får peppa dig =)
