Dagar kommer och dagar går, mina tankar gör ett varv runt jordklotet och en tripp upp till månen då och då. Ändå vet jag ingenting. Jag vet inte hur framtiden kommer bli. Jag vet inte vad jag vill. Jag har nog alltid varit lite rädd för att vara ensam, men den rädslan har jag nog kommit över. Inte som att att jag är ute efter någon att dela mitt liv med för tillfället, eller ute och raggar för den delen heller. Klart att jag saknar att ha någon där, nästan så det gör ont en del gånger. Någon som är där när man kommer hem, någon som spontant kommer och kramar om en då man lagar mat och viskar i ens öra att "jag älskar dig". Jag försöker vara stark, ensam är stark sägs det. Jag tror minsann att jag klarar det här ensam, eller med stöd från min familj och mina vänner. Jag kommer en dag att hitta min prins, det är jag helt säker på.

Jag har också kommit fram till att jag måste tänka mer på mig själv och mindre på vad andra ska tycka och tänka om mina beslut. Just nu och i framtiden är det trots allt viktigtast att jag känner mig trygg, jag tror att det är viktig del för att skapa en trygg miljö för kotten också. Är mamma glad, blir kotten glad. Tar det en vecka för mig att känna mig trygg i rollen som mamma så vore det toppen, men tar det månader så är det så. Jag tänker inte stressa för någon annans skull. Att pappan till barnet dessutom valt att stötta och också finnas med i barnets liv är helt fantastiskt. Vi har det himla bra egentligen, jag tänker kämpa för min kotte.