Onsdagen den 25 Januari var vi och gjorde ulltraljud nummer två.  Detta på en privat klinik här i Umeå, vi betalade 950 kronor för att få se vår lilla tjej <3. Eller ja, det är TROLIGEN en flicka som gosar runt i mammas mage. De kan inte vara lika säkra på en flicka som om det vart en pöjk. Men jag tror på något vis ändå att det är en flicka vi har att göra med här. Hade jag kunnat hade jag vart på ultraljud en gång i månaden (läs en gång i veckan!). Helt otroligt att se sin bebis på bild, rörlig bild dessutom. Kan helt enkelt inte få nog. Hur ska det gå då bebis kommer ut, jag kommer nog stirra mig blind.

Min mage växer, äntligen börjar det synas på riktigt. Nu är det dubbla snoddar på arbetsbyxorna som gäller, dock egentligen bara för att det ska gå att sitta i kassan utan att det ska klämma och kännas obekvämt. But still; TVÅ snoddar i gylfen!! Helt galet, vad hände på två veckor?

Bebis i vecka 22+4.


Mage i vecka 23+3.

Tänkte att jag skulle lägga upp en bild på mina naglar som jag gjorde för ungefär tre veckor sedan (jag lovar att jag ska börja uppdatera lite mera). Det är alltså dax att göra om dem om en vecka. Nästa gång blir det nog vanlig fransk, men det är ju så fräscht! Visst gillade jag glittret men fransk är fransk.

Det börjar synas att det är något där inne i magen. Arbetsbyxorna börjar vara aningen små, men det ska nog gå ett tag till. Så det så!

Hade skrivit ett rätt långt inlägg men så råkade jag ta bort det. Har inte riktigt lärt mig att använda blogg.se-appen. Hoppas det var toppen av min otur idag, fredagen den 13:e.

Kottens sparkar blir hur som starkare för var dag. Och man kan känna det rätt tydligt utanpå magen, har till och med sett med ögonen att magen rör sig. Det är helt underbart att veta att h*n lever och håller igång med gympapassen, för ibland känns det verkligen som att det är gympa på gång där inne. Helt galet! Och helt underbart på samma gång. På bussen igår gjorde det till och med lite ont, kanske en blandning med att livmodern stramar och växer? Vänta du bara säger ni, snart knäcker bebis ett revben eller två. Jag kan knappt vänta säger jag, längtar så efter den stora och fina magen.

Nu kommer någon annan att gå till och med före mig själv, känns fortfarande rätt ofattbart! Och helt otroligt samtidigt, så mycket längtan har jag aldrig känt i mitt liv. Jag går snart in i vecka 20 och har hälften kvar. I slutet av maj får jag träffa min alldeles egna kotte, någon som vet en bra tidsmaskin? Säg gärna till i så fall.

Allt har varit upp och ned, jag och pappan är idag inte ett par. Vi har bestämt att vi ska kämpa för att vara vänner, jag hoppas det kommer funka.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig tvivlat, för det har jag. På min egen förmåga att ansvara för ett helt nytt liv. Är det detta jag verkligen vill? Är jag redo? Idag har jag dock aldrig vart så säker på något. Jag vill inget mer än att föda fram detta liv. Jag ska bli mamma, jag ska verkligen det. Kan knappt förstå det.