Nu kommer någon annan att gå till och med före mig själv, känns fortfarande rätt ofattbart! Och helt otroligt samtidigt, så mycket längtan har jag aldrig känt i mitt liv. Jag går snart in i vecka 20 och har hälften kvar. I slutet av maj får jag träffa min alldeles egna kotte, någon som vet en bra tidsmaskin? Säg gärna till i så fall.

Allt har varit upp och ned, jag och pappan är idag inte ett par. Vi har bestämt att vi ska kämpa för att vara vänner, jag hoppas det kommer funka.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig tvivlat, för det har jag. På min egen förmåga att ansvara för ett helt nytt liv. Är det detta jag verkligen vill? Är jag redo? Idag har jag dock aldrig vart så säker på något. Jag vill inget mer än att föda fram detta liv. Jag ska bli mamma, jag ska verkligen det. Kan knappt förstå det.