Ni var många som gissade på den tjugonionde Maj, närmare sagt var ni sex stycken. Ett tag då jag låg där på bb trodde jag hon skulle vänta en månad till, minst! Den tjugonionde alltså, det var en bra gissning men den räckte inte hela vägen ändå. Vilhelmina bestämde sig för att kika ut 00:35 den trettionde Maj. Vägen dit var lång, från första värken tog det ungefär fyrtiosex timmar.

Hon kom till oss på en Onsdag. Natten mot Måndagen vaknade jag klockan två av en värk, som egentligen inte var speciellt smärtsam. Jag var i detta skede mest förväntansfull och hoppades på att det verkligen var på gång, kunde därför inte få någon ro till sömn. Klockade värkarna och insåg att det var trettio minuter mellan. Just att jag hann slumra till innan jag vaknade av nästa.

Hade tillbringat natten hos föräldrarna och åkte på morgonen hemåt tillsammans med min mamma. Jag körde, så värkarna var absolut hanterbara. Vi stannade till i stan för att byta storlek på en klänning jag köpt dagen innan och gick in på apoteket och köpte en rispåse. Värkarna kom och gick och jag var livrädd att vattnet skulle gå där mitt på stan. Det gjorde det såklart inte.

Vi åkte hem till mig och jag slumrade till i en timma ungefär. Maria kom till mig, hon var nog mest nervös vid det här laget. Vi klockade lite värkar och det var en kvart mellan dem nu. Jag skrev förlossningsplan, kanske i senaste laget. Christopher kommer med pizza till middag. Jag lägger mig i ett bad någon gång efter middagen, skönt. Blir kvar ett bra tag i badet, Maria sitter bredvid och pratar. Jag kliver upp och vi fördriver lite tid i soffan, jag målar mina naglar. Jag börjar ha väldigt ont nu. Envisas om att vi ska måla klart, Maria vill att vi ska åka in. Jag ställer mig upp ett tag för att lindra, och får en värk som känns värre än någon värk innan. En värk som håller i sig och jag får ingen riktig paus. Nu ville jag åka in, något kändes annorlunda!

Jag satt på en melon på väg till förlossningen, åtminstone kändes det så. Tänk om jag visste hur långt bort det var. Väl på förlossningen fick jag ligga med CTG i över en timma för storlarmet hade gått. Värkarna var två på tio minuter. Sedan fick vi vänta igen, jag promenerade omkring och averkade värk efter värk. Sedan fick jag en sådan långdragen värk igen. Ringde på klockan och fick en lustig barnmorska som undersökte mig. "Tre centimeter öppen, du kan åka hem och vila! Kom tillbaka imorgon!" Mina ögon vattnades. Åka hem? Jag hade ju jätteont. Fick sova över på bb. De gav mig en spruta i baken mot värkarna och ett piller för att kunna sova. Maria, Cristopher och mamma fick åka hem.

Vaknade tidigt (kändes som jag egentligen aldrig somnade helt) Tisdag den tjugonionde maj. Mina medföljare kom tillbaka till sjukhuset, värkarna gjorde betydligt ondare nu. Fick inte i mig någon frukost. Fick göra CTG igen, bebis mådde bra där inne. Värkarna var det dubbla i styrka. Fick nog och ringde på klockan, jag fick åka rullstol ned till mitt rum på förlossningen. Installerade oss och fick ganska snabbt hoppa ned i ett bad. Det var fruktansvärt mysigt, levande ljus och musik. Jag hanterade värkarna väldigt bra i badet och Christopher hjälpte till med att lägga tryck på knäna. Låg i badet säkert tre timmar.

Väl tillbaka i rummet hängde jag på handfatet och ville ha epiduralbedövning. Nu hade jag ont. I väntan på bedövningen gjordes ett nytt CTG som såg bra ut. Bebis mådde fint, det viktigaste. Undersöktes och var sju centimeter öppen ( Inte mer!? tyckte jag). Började med lustgasen. Rätt underhållande men var svårt att tajma den rätt så den fungerade. Fick epiduralen och den lindrade men tog inte bort så mycket smärta som jag hoppats. Andades mig igenom värkarna. De tog hinnorna på mig, vatten och slempropp kom i ett svep. Det sattes ett dropp för att sätta igång det hela ytterligare. När epiduralen började släppa, det var då jag började fuska med andningen. Det var då jag började jämra mig, det var då jag trodde jag skulle skita ned mig. Nu var jag öppen nio centimeter! Hade slutat med lustgasen, mådde illa och hade fått huvudvärk.

Det som gjorde att jag klarade den sista fasen var ilskan som väcktes i mig, att det här ska jag bannemig klara! Skrek lite, inte så högt men det kändes bra. Nu skulle jag börja krysta, jag upplevde det inte som en befrielse som man hört om. Gjorde ju fortfarande lika ont och nu gjorde trycket nedåt dessutom sin del. Började krysta kvart i tolv och 00:35 den trettionde Maj var hon ute! Hon lades upp på mitt bröst och all smärta var som bortglömd. Hon skrek med en gång och sökte mat kort därefter. En perfekt liten flicka, vi alla grät en skvätt