Igår var jag på MVC och även min första föräldraträff (lite sent, alla andra i gruppen skulle ha i juli medan jag ska i maj). Kändes riktigt bra att jag tog mig dit på föräldraträffen, alla var förstföderskor och mycket frågor kom upp som jag nog inte själv tänk på. Kändes inte alls så jobbigt som jag förväntat mig trots att det bara var par förutom jag. Gick därifrån med ett leende på läpparna. Andningen fick jag träna tillsammans med barnmorskan, jag överaskar mig själv än en gång då jag faktiskt kunde ta det på alvar och inte fnissa dubbelvikt på golvet. Är med andra ord glad att jag tog mig för att gå trots allt.

MVC gick också bra. Kotten växer på, boet mätte 27 centimeter. Vilket var nästan under kurvan. Kommer vi under nästa gång (om två veckor), blir det ett till ultraljud. Liten kotte där inne. Kan inte låta bli att oroa mig, även om det ändå känns som att det inte är något fel på min älskling. Hjärtat slog i 140 som vanligt, om än lite upp och lite ned. Men så ska det vara om kotten mår bra sa barnmorskan. Kotten låg även med huvudet nedåt!

Igår blev jag bestulen på 1500 kronor direkt ur börsen i omklädningsrummet på Ica Maxi. Känns förbannat snopet, jag har som litat på mina kollegor (lite komiskt är det att jag inlägget innan skrivit att "jag älskar mina kollegor"). Det är just sådant här som inte får hända, och då våra arbetsuppgifter är att bland annat hantera pengar känns det ofattbart. Vem gör en sådan sak? Summan som blev stulen är inget man bara kan rycka på axlarna över, åtminstonde inte jag. Man är väll inte stenrik som ensamstående som dessutom väntar tillskott. Fy fan vad jag är besviken.

Låset på mitt skåp fungerar inte då jag brytit av nyckeln i den. Blev lovad för ett bra tag sedan att få det fixat men det har inte hänt. Jag har inte engagerat mig i det heller då jag sällan har värdeaker med mig, och har jag det bär jag det i arbetskläderna. Kontanter är något jag aldrig har, därför inget jag tänkte på nu heller då jag lämnade väskan och börsen på hatthyllan i omklädningsrummet. Surt, men inte så mycket att göra åt..

Idag möttes jag av ett kramkalas i omklädningsrummet på Maxi. DET borde vi ha varje dag tjejer, helt plötsligt kändes den här arbetsdagen inte alls så tung som innan. Känner mig fylld med ny energi. Precis vad jag behövde. Det var Malin som bröt isen och gav mig en kram, tänk vad mycket en kram kan göra. Jag älskar mina arbetskollegor!

Sovrummet. Kottens säng och tillbehör + kottens garderob.
Kotten fick såklart massor med annat också. Bland annat
en sovpåse, en handuk med luva, en mobil, en badbalja,
tvättlappar med mer.




Hallen. En byrå (för förvaring),
och en pall för att förenkla vardagen.
Köpte även ramar att sätta in kottens ultraljudsbilder i,
och två plafonder.




Vardagsrummet. Några nya kuddöverdrag.
Köpte även tidskriftssamlare till bokhyllan som är färdigmålad.


Köket. Lite dekorationer.
Föjlde även med lite andra nödvändigheter hem;
vitlökspress, kökshandukar, bestickhållare, stänkskydd
och plastblommor.

I Lördags gick vi in i vecka trettioett, det är alltså inte länge kvar innan vi går in i nästa vecka. Vecka trettiotvå. Nu börjar det verkligen hända något, och då menar jag framförallt på kottens storlek. Hon måste verkligen växa så det sprakar, eller så har hon bara lagt sig tillrätta på något vis så hon trycker utåt. För nu syns äntligen min kula på riktigt. Fast om man tänker på att kotten väger cirka 1,6 kilo och är ungefär 42 centimeter lång, då förstår jag att magen putar. Jag älskar min lilla kula!

Sparkarna är helt underbara, men ibland känns det om möjligt rätt obehagligt. Som när kotten får för sig att sängen är en boxningssäck. Eller då man slarvar med hållningen och sjunker ihop en aning, då kan man få sig en omgång mot höftbenet eller slag mot revbenet. Ibland känner jag även att det sparkar mot ryggen, det kan kännas obehagligt. Däremot kullebyttorna hon kan göra, då man verkligen känner att kotten vänder sig helt där inne, det är så häftigt. Visst känns det lite konstigt, men då känner man verkligen att det är någon där inne.

Nu är det bara 59 dagar kvar innan kotten är beräknad att komma till världen.

När jag ligger här om kvällarna och riktigt känner efter, då känner jag verkligen hur tungt det är. Hur tungt det är att vara ensam. Hur mycket jag saknar att ha någon där. Ända sedan jag var sexton år har jag haft just det, någon att dela allt med. I år fyller jag tjugotvå och är ensam. Bara den tiden innan kotten kommer till världen, då hade jag verkligen behövt någon att älska, och någon som älskar mig (och det som komma skall). Jag hade aldrig i min vildaste fantasi tänkt att det skulle bli så här. Jag ville dela det med någon. Det gör så fruktansvärt ont då jag tänker på hur det blev, hur lite jag uppenbarligen betydde. Jag anklagar mig själv, var det mina hormoner? Jag saknar att kunna säga vi, nu är det bara jag. Jag och den finaste människan i magen. Ändå saknas det något, det saknas en familj. Tanken var väll inte att det skulle vara vi, eftersom du valde någon annan.

Att ha någon att dela middagar med, att ha någon att vakna bredvid. Att ha någon att planera framtiden med, planera inför kottens ankomst. Att ha någon att drömma sig bort i inredningens värld, framförallt det som kotten kommer att behöva. Jag tror ingen som inte själv vart där själv förstår hur jag känner. Att istället se den man en gång trott att man skulle bilda en familj med drömma sig bort i den världen med någon annan, planera ett liv som familj och det runt omkring. Titta på säng till kotten tillsammans. Det gör så fruktansvärt ont, även om jag inte vill erskänna det för mig själv.

Är det möjligt att försova sig då man börjar så sent som klockan tolv? Mitt svar på frågan är ja, tydligen. Är så förvirrad nu för tiden så det är väll egentligen inte så konstigt. Klockan ringer inte för att jag ställt den fel på kvällen, och då jag vaknar på morgonen ligger jag i sängen och drar mig för att jag tänker inte på att det faktiskt tar en timma till jobbet också. När det gått upp för mig att jag måste gå ut vid elva och klockan är tjugo i, ja då är det bara att rappa på!

Dålig start på dagen. Är hungrig, kotten med.
.

Denna morgon tillbringades inne i stan för att fixa naglarna hos Johanna. Hon hade fått in lite nya glitter och blev helt kär i ett svart glitter med både små och stora korn i, riktigt snyggt! Sedan körde jag på hälften vitt, lite inspiration från bästa Malin på jobbet.
.

Flitig är bara förnamnet idag, jag har tagit tag i målandet av min bokhylla som borde ha gjorts för månader sedan. Tanken är att den åker ut ur sovrummet och in i vardagsrummet så kottens säng ex. får plats i sovrummet sedan. På Söndag för att vara petig, för att på Lördag blir det Ikea! Vad jag har längtat efter att få "bygga bo" till min skatt, nu är det nära.

Första lagret färg är på sin plats.


I väntans tider.

Mina namnförslag på det nya tillskottet stannar på Kalle Kanin, jag kommer inte längre än så. Kan bli komplikationer med namnvalet, men det återstår att se. Han är vekligen bedårade, Kalle. Han ser så oskyldig ut, och att han dessutom är mjukare än en babysjärt gör inte saken sämre.

Idag blev det en sväng in på babyproffsen för att komplettera vår beställning, en skötväska är nu också på väg. Efter många om och men så blev det den som är lite dyrare, lite finare och den som är i en mer opraktisk färg. Den är dock läder så det ska bara vara att torka av. Det blev inte vitt men cremefärgad, jättefin verkligen. Hämtade även ut en gratis babybox med lite smått och gott. Det som följde med var bland annat en blöjhink, nappar, en tidning, varuprov på blöjor och våtservetter, trosskydd och en jäkla massa rabatter. Kan inte bli bättre.

Väl hemma då jag sitter och läser i tidnigen "vi föräldrar", läste en artikel där en nybliven pappa beskriver vilken hjälte hans fru var under förlossningen. En förlossningsberättelse fast från hans sida. Mina tårar bokstavligt talat sprutade, det var så vackert. Bara saken att de tillsammans delade det största ögonblicket i livet fick mig att känna mig så ensam och svag. Även om vi skulle känna att det var ok att dela denna stund tillsammans trots omständigheterna så skulle det aldrig bli detsamma. Den kärleken, tilliten och oron som man man delar i en relation kommer inte att finnas där på samma sätt. Då jag lugnat ned mig kändes allt genast bättre, som vanligt. Kalla det gravidhormoner om ni vill, men jag inser verkligen hur tungt det är att som kvinna att gå igenom en graviditet ensam. Jag känner mig stark för det mesta, men ibland brister det. 

Skötväskan, påminn mig sedan ifall jag klagar över färgen.
Men fin är den (än så länge).

Vad tiden går fort, det kändes som att det var igår jag kände första sparkarna, men det är redan tretton veckor sedan. Här kommer ett liten bit från min graviddagbok (som inte blev allt för långvarig).

En händelserik vecka. Ultraljud, vilket var helt otroligt! Först då barn morskan satt "röntgen" på magen såg det precis ut som att det var två stycken där inne, då blev jag nervös. Det var det såklart inte utan sedan förklarade hon att det var huvudet och kroppen, och inte två huvuden uppifrån som jag först trodde. Att se bebis för allra första gången kändes helt fantastiskt! Allt kändes så mycket verkligare nu. H*n var dock en tjurig en och ville varken visa kön eller vara fin på bild utan låg vänd åt helt fel håll. Typiskt, men det kommer fler chanser.

Har annars mått bra, rätt dålig matlust men det kan lika gärna berott på att jag vart sjuk, eller alla känslor som konstant gör sig påminda. Dock bättre mot slutet och lagom till julafton.

FOSTERRÖRELSER har jag känt, två sista dagarna på denna vecka. Allra första gången ryckte jag till, innan jag förstod var det var. Kändes som en liten poff. Efter första gången (vilket var tre poffar) har jag känt det igen och igen och igen. Dock bara då jag ligger stilla. Har aldrig varit med om något liknande.

Insåg idag på bussen hem att jag satt på en skärskild plats för bland annat gravida. Kände mig lite speciell, och hedrad över att ha en egen plats på bussen. Varför har jag inte sett denna plats innan. Märkte det visserligen inte idag heller försen efter jag satt mig. Nu vet jag vart jag egentligen hör hemma på bussen, känns skönt att slippa fundera.

Jag tänker rata denna dryck, den var på tok för söt för sitt eget bästa. Det var i och för sig jordgubb, vad förväntade jag mig liksom? Kan tänka mig att den passar i drinkar (för den som dricker sprit). Inget för mig, jag håller mig till min cola.

Nu går min tvättid ut och det enda jag hunnit göra idag är att sova bort hela morgonen och tagit en dusch inkl. peeling och invigning av min nya rakhyvel. Än så länge kan jag minsan raka benen.

Förstår inte, alltid om man har något viktigt att göra så "råkar" det komma annat i vägen. Läsa teori var mitt mål igår kväll. Började med att jag tittade senaste avsnittet av familjen annorlunda och åt lite sorbet, sedan blev det en avsnitt av fråga Olle - dokumentären. Efter det slank jag in på Facebook, och läste lite bloggar såklart. Oooj vad trött jag helt plötsligt blev (runt tio-tiden kan jag tillägga), så där somnade jag med smink och hela faderullan. Klev inte upp på riktigt försen elva idag, det är TRETTON timmar.

Följden blir två timmar teori idag.

Efter min körlektion jag körde idag blev det en sväng in på Willys. De hade billig bakpotatis så jag köpte två stycken. Till middag blev det alltså bakad potatis med en röra på feta ost, röd lök och ruccola. En liten bit lax på sidan av och måltiden var komplett. Ibland måste man lyxa till det lite så här en ledig Onsdag.

Ibland får jag panik då jag tänker på framtiden, vad ska jag bli av? Kommer jag att klara detta? Kommer jag någonsin att ha tid över till mig själv? Kommer jag någonsin ha tid att träffa någon? Det är sådana frågor som snurrar i mitt huvud, mitt samvete tillåter egentligen inte dessa tankar med de är svåra att undgå. Jag har levt ett liv som varit rätt spontant, nu kommer allt kräva planering. En spontan biokväll eller en spontan natt tillbringad allt annat än hemma. Sommarnätterna då man inte ens går och lägger sig, bara glömmer tid och rum med ett skönt gäng människor. När kommer jag någonsin kunna göra detta igen? Ibland tänker jag att jag borde ha väntat, jag borde ha levt klart först. Kan man det föresten? Leva klart? Jag tror aldrig att man är hundra procent redo egentligen.

Samtidigt så vill jag det här mer än någonsin, jag ska verkligen sätta ett liv till världen. Jag längtar efter livet, jag längtar efter att få lära känna dig. Vi kommer att ha så fina stunder tillsammans, det är jag säker på. När du kommer till världen kommer jag aldrig någonsin att släppa dig min skatt!

Varje gång någon säger att jag är stark som klarar det här så växer jag några centimeter, om inte decimeter. Förut trodde jag inte alls på det, det gick in genom ena örat och ut genom det andra. Det är inte försen nu jag börjat ta till mig det, nu suger jag in det som en svamp. Jag blir så glad varje gång jag får höra alla fina ord, och över allt stöd som jag faktiskt får av er. Jag behöver nog ingen karlslok trots allt. Jag klarar nog det här, det är jag säker på. Man kan inte annat än att älska sitt liv trots allt, i det kaos vi byggt.

Känner mig föresten rätt tjock idag, på ett jäkla bra sätt (anteckna det där, för det kommer ni inte få höra ofta). Folk säger att jag är liten, men jag förstår ingenting. Nu ljög jag för visst kan jag hålla med till viss del. Min mage är för det mesta hård som en boll, basketboll för att vara noga. Kanske är en magruta jag trilskas med? Hoppas inte det föresten. Akobatövningarna som kotten utövar skulle helt plötsligt kännas så läskiga och oförklarliga isåfall.

Ibland har man sådana där "fuldagar" ni vet, idag har jag just en sådan. Känner mig ful ful ful fuuul!! Hormoner som spökar? Det är inte så lätt att veta alla gånger. Sitter på bussen och försöker gömma mig för allmänheten så gott det går. Önskar jag haft någon som sagt till mig nu på morgonen att, oj vad vacker du är idag älskling. För mycket begärt? Det verkar så tyvärr. Kan inte låta bli att tycka synd om mina enstaka stackars läsare nu, först dröjer mina uppdateringar, så kommer jag med detta. Skärpning!

Egentligen oroar jag mig nog för mycket och tänker bara på allt det negativa som kan bli (och alldeles för lite på det positiva). Jag känner mig inte trygg till hundra procent att ha gemensam vårdnad egentligen då jag känner att jag vill kunna ta de beslut som kommer krävas i framtiden för mitt barn, samtidigt som jag vill att det ska kännas bra för båda parterna. Att ha gemensam vårdnad kanske egentligen är det mest naturliga och det mest optimala för båda, men samtidigt krävs det också att man ska känna en trygg relation till varandra och känna att man kan lita på varandra. För att inte tala om hur viktigt det är att man kommer överens. Jag hade aldrig någonsin tvekat eller ifrågasatt detta om allt känts bra.

Såklart jag vill att pappan till mitt barn också ska känna sig så trygg som möjligt med situationen. Kanske är det enda som krävs att umgås mer, prata mer om saker och bygga en tillit till varandra för att jag ska känna annorlunda? För idag känns inte allt bra. Den känslan är jag dock övertygad om att den kan komma att se annorlunda ut om vi jobbar på det, men det kräver att båda är villiga att göra det. Jag vet nog egentligen vad mycket handlar om, men det är mycket som inte kan skrivas ut här.

Dagen, eller natten kanske man ska säga började inte alls som jag tänkt. Hade svårt att somna igår för jag kände mig dåsig och konstig, vaknar sedan halv fyra imorse med 38,5 grader i feber och fryser som aldrig förut. Tar en Alvedon och tänker att jag ska blogga lite och kikar lite på Facebook för att fördriva tiden. Somnar mot förmodan om och vaknar i en sjö runt halv sju, och då menar jag verkligen EN SJÖ!!

Sjukanmäler mig från jobbet och funderar på att ställa in mvc-besök, känner en lustig känsla av att jag inte borde hoppa över så jag får skjuts dit, allt visade sig vara ok såklart. Vad nojig man är? Dessutom fått någon fixidé att jag ska sova på vänster sida för annars kan kotten fara illa, men det stämmer såklart inte heller (var bara tvungen att fråga barnmorskan idag).

Avsky mig själv framförallt. Jag vet inte om det är mig det handlar om men man kan bara gissa och anta. Så, jag är alltså egocentrisk trots allt. Att jag dessutom har mage att såra någon så djupt, och fattar beslut utan att tänka på berörda. Detta är något jag kanske egentligen borde hålla utanför bloggen, men jag mår fruktansvärt dåligt av dessa påhopp (eftersom jag antar att det var menat mot mig). Jag tycker att jag hela tiden vart tydlig med att jag faktiskt inte är ute efter att någon ska fara illa, bara att jag ska få känna mig hundra procent trygg och bekväm i situationen. Vilket jag tycker jag har rätt till som mamma?

För stunden känns det verkligen som att jag borde beslutat saker annorlunda för att gynna andra mer, men samtidigt så vet jag att jag då skulle gå och gräva ned mig i både det ena och andra. Vilket jag visserligen gör nu med, fast åt andra hållet. Gillar inte alls tanken av att någon skulle vara sårad på grund av mig. Känns förjäkligt om jag ska vara ärlig.

Morgonen har tillbringats inne i stan, har fixat min trasiga nagel bland annat. Nu sitter jag på bussen på väg till Strömpilen och jobb som väntar. Klev på bussen rätt så motvilligt idag, känner att sjuka (och kanske feber) inte är allt för långt bort. Vilket jag varken har lust, tid eller råd till. Jag har ingen som helst motivation till dagen, hoppas den dyker upp bakom något hörn. Allt blir så mycket lättare då.

Vilken härlig dag vi har haft idag, jag, kotten, Sofia och hennes knodd i magen. Tiden har bara flygit iväg, och jag bara avundas Sofias stora fina mage. Min bula känns så liten i jämnförelse, men det kommer väll. Har en månad på mig innan jag kan börja jämnföra "på riktigt". Vi har hunnit beta av en hel del affärer idag. Har bestämt att det nog blir ett väggskötbord iallafall, eftersom att ytan inne i mitt badrum är rätt begränsad. Har såklart inhandlat lite (med betoning på lite) idag också. Det blev en bok om hunden rund, en gravidtidning, amningsinlägg och en fin kanin som plingar så fint. Aminingsinläggen för att jag börjat läcka mjölk från ena spenen.

"Vad gör hunden rund för något nu då?"
"Han sover."
"Nämen, han skojade bara."
"Han är ju vaken."


Man bara måste älska loppan.

Sist jag var hos barnmorskan fick jag frågan om jag ville vara med i en föräldragrupp. Där man får prata av sig lite, träna andning inför förlossningen och allmänt lära sig lite om den första tiden med barnet? Rätta mig om jag har fel. Barnmorskan berättade också att det är mest par som går, och att om jag ville kunde vi ta den informationen bara jag och hon, men hon sa också att om jag kände mig stark och vill gå ensam eller med någon annan är jag varmt välkommen.

Jag är lite klyven på frågan, jag tror väll inte egentligen det måste vara så farligt som det kanske känns att gå ensam. Dessutom tror jag att det kan vara nyttigt att träffa andra som också ska ha barn, och roligt framförallt. Men! Det finns tyvärr alltid ett men, jag är så rädd för att det kommer kännas tungt att gå ensam. Att sitta där och se alla par som tillsammans ska föda fram ett litet liv, så som det ska vara. Se hur lyckliga de är tillsammans över det som komma skall. Vad tycker ni? Ska jag gå? Eller ska jag inte gå?

.

Nu är det Fredag kära vänner. Imorgon kommer Sofia från Malå och gör stan osäker. Håll tummarna för mig att jag får ledigt imorgon som jag tänk, skickat in en ledighetsansökan i veckan men inte hört något. Har till och med fixat någon som kan jobba istället för mig, så nu blir det att skälla lite på chefen. Vore så underbart att få hinna träffa Sofia när hon lix är här, träffa någon som är lika hormonell som jag själv lixom. Det kan inte annat än att sluta bra? Eller?

Chill på en (möjligtvis två) nivå(er) högre.


Doris fick en vårstädning.

Jag försöker verligen stänga ute många känslor. Är det rätt eller fel? Borde man ta fram alla känslor och bearbeta dem? Jag känner mig så fruktansvärt ensam, allra hellst nu när diverse krämpor börjar göra sig påminda. Jag känner mig arg, eller förbannad skulle passa bättre in i situationen. Jag känner mig dum, hur kunde jag gå på allt? Hur kunde jag så totalt lämna ut mig till någon? Jo, för jag trodde på de där orden. Jag trodde att jag betydde något. Att det som jag trodde vi hade var så lätt att bara slänga bort, det gör ont. Att det var så lätt att bara glömma? Eller var jag bara en leksak helt enkelt? Något att fördriva tiden med? Jag borde kanske inte skriva det här, men samtidigt vill jag inte hålla det instängt. Jag vill inte stänga in mina känslor. Tanken var inte att det skulle vara vi, det var helt enkelt inte värt att kämpa för. Jag är glad för din skull, misstro mig inte, men jag tycker inte att jag har behandlats med den respekt jag faktiskt förtjänar.

Ändå känner jag min rätt tillfreds med min situation, till och från. Klarar jag det här så klarar jag allt. Ensam är stark, jag tror det ligger något i det. Klarar jag att gå igenom detta ensam så har jag en stadig grund att stå på sedan. Jag kommer hitta mig själv framförallt. Kotten kommer förhoppningsvis att ha en stark kvinnlig förebild att se upp till, finns inget ont som inte för något gott med sig. Nu har ni fått alla ordspråk jag känner till tror jag, bäst jag ger mig för den här gången.

Har just avnjutit en portion tradionell spaghetti och köttfärsås. Eller ok, så tradionell var den inte. Köttfärsen jag använde var nämligen från tacosmiddagen för ett par dagar sedan. Fyllde ut med lite tomatsås, tomatpuré, lök, fond och basilika. Vóila!! En maträtt blir en annan maträtt, bara sådär. Till det blev det färsk pasta och bladsallad med lite riven morot. Helt klart godkänt.

.. är nu färdigskriven, känns som att jag blev flera kilo lättare trots att jag bara blir tyngre. Nu ska den bara skickas in, det får bli morgondagens projekt. Har kanske glömt berätta att jag är hundvakt imorgon föressten? Så håll tummarna på att det blir en riktigt vacker dag med sol och milda temeraturer. Ska bli himla kul, hoppas jag inte blir ratad bara. Då kan dagen bli mindre kul.