Den där Linnéa.

Jag var en mycket (överdriver inte då jag säger mycket) bestämd liten dam som liten. Verkade gilla då det gick åt skogen för andra, åtminstone min bror. Han fick tydligen stå ut. Jag kivades och retades med honom ända tills han blev less och röt ifrån. Då skrek jag, krokodiltårar. För då blev våra föräldrar arg, på min bror såklart. Mycket kul, tyckte jag.

När då min första syster kom till världen, med kolik på köpet. Då var jag inte nöjd. Lite svartsjuk skulle man nog kunna kalla det. Jag gjorde allt för att få lite uppmärksamhet. Jag gjorde en majbrasa på golvet i köket bland annat.

När jag började skolan då? Hur var jag då? Katastrof? Nej, jag har alltid varit mer eller mindre blyg i skolan. Inte velat ta så mycket plats. Jag började förskolan ett år tidigare för att det tydligen skulle vara bra för mig att få träffa andra barn. Barn som var äldre än mig. Det tog de vara på rätt fort. Jag minns framförallt hur de andra barnen försökte få mig att säga ord som fantomen. "Tantomen" sa väll jag, sedan skrattade de. Att de sedan stod i en ring runt mig, alla barnen, och skrattade var ett kapitel för sig. Då ville jag nog att jorden skulle gå sönder och ett hål skulle, från ingenstans, befinna dig under mina fötter.

Det blev bättre året därpå, då jag fick gå med barn i min egna ålder. Någon stor plats ville jag fortfarande inte ta. Gillade väll inte att stå i centrum.

I högstadiet var jag väll som de flesta andra i min ålder. Nyfiken på livet. Nyfiken på att upptäcka. Sprit, cigaretter, piercing, skolka, provocera, kärlek och sex. Ja, allt det där. Prövade allt det där, kände mig vuxen? Eller kände att jag var någon, kanske stämmer mer in i sammanhanget. Ingen skulle säga till mig vad jag skulle och inte skulle göra. Det var mitt liv, ingen skulle bry sig. Nu ska ni inte tro att jag var någon ligist, det var jag inte. Jag menar, det hade kunnat vara så mycket värre. Jag klarade skolan, och gick ut med ett godkänt i alla ämnen. Fast och andra sidan, vägen dit var inte helt spikrak.

Vi lär av våra misstag, därför måste vi också få hamna där.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0