Idag är det Fredag. Säger jag, som har Fredag hela veckan. Helt koll på dagarna var länge sedan jag hade, ungefär fem månader sedan. Har det redan hunnit gå fem månader sedan jag jobbade mitt sista pass? Mitt sista pass var ett extrapass. En måndag var det, måndag den 30 april. Precis en månad innan Vilhelmina kom till världen. Tiden flyger iväg.

Jag börjar sakna jobbet lite, men tro inte att jag inte njuter av att vara hemma med min dotter. Det gör jag ett par varv runt jorden och tillbaka. Nu när vardagen faktiskt börjar vara någorlunda fungerande med rutiner och dylikt. En glad flicka för det mesta, även om det kan vända fort. Lillskruttan!

Hur klär ni era småttingar denna årstid? Overall känns lite väl häftigt? Och en munktröja och dubbla byxor kanske lite väll fattigt? Det är trots allt kyligt ute nu, runt fem grader. Jag kanske ska satsa på en tunnare jacka? Eller en sådan stickad overall?

Vilken dag. Jag har en dam här hemma som vänder i humör på tre sekunder (två sekunder?). Idag har mellanting inte existerat i denna värld. Ena sekunden har jag världens gladaste dotter med ett leende uppe i öronen, nästa sekund det motsatta. Det förstnämnda är helt klart att föredra. Men jag måste erkänna att hon är rätt gullig innan det bryter loss på riktigt, när den där läppen hänger. Det är så synd om henne då.

Några bilder från Sunnansjönäs, min stora flicka sitter själv i stolen. Snart tar hon examen, och jag är gråhårig?

Så, då är vi installerad och klar hemma i stan. Här är också hemma, trots allt. Nattningen av Vilhelmina gick bra, det var verkligen inte något jag väntat mig. Jag tar på henne pyjamasen innan vi åker från Sunnansjönäs, tänkter att med lite (ganska mycket) tur, somnar hon i bilen och kanske skulle kunna gå att lyfta över till sängen hemma. Det blev inte riktigt så, men det blev ypperligt ändå.

Hon protesterade ett tag i bilen, då tröttheten tagit över. Efter kanske tio minuters skrikande, somnar hon till slut. Lagom hemma, då vi vridit om nyckeln och bilen stannat, då vaknar Vilhelmina. Såklart, men hon är inte ledsen. Inte arg heller för den delen. Bara rätt neutral skulle jag vilja påstå. Hon väntar snällt på att bli upplockad från sitt babyskydd (nästan så att man hade kunnat glömma henne där, så tyst var hon). Jag flyttar henne från babyskyddet till sängen, pussar henne godnatt och börjar packa upp. Hon jollrar lite för sig själv, och nästa sekund sover hon.

Det är en lyckad nattning för oss. Synd bara att det mest troligt var av ren tillfällighet. Men, skam den som ger sig. Kan man säga så? "Hoppas" kanske passar bättre in i sammanhanget.

Hon som inte har en aning. Någon som inte känner mig. Det känns att läsa det, ingen respekt? Eller är det helt enkelt så att jag agerat fel. Givetvis vill jag att min dotter ska lära känna den person hennes pappa är tillsammans med, men jag anser inte att det är något som behöver ske nu, och inte för fyra månader sedan för den delen heller. Givetvis vill jag känna mig trygg att lämna bort min dotter till någon, någon som inte är en främling för mig. En främling för mig och min dotter. Det är så mycket runt omkring, som en del inte vill se åt.

Vilhelmina kommer träffa nya människor genom hela livet.. Det ska inte vara något problem. Man skulle kunna se det så här; en dagmamma kommer vara minst lika stor del av hennes liv som pappans sambo? Dagmamman kanske till och med träffar Vilhelmina oftare. Ska jag då börja träffa dagmamman redan nu för att bygga band? Vi leker med tanken att Vilhelminas pappa skulle träffa någon ny om ett år. Kommer det inte funka då, eftersom Vilhelmina inte har något band till den personen?

Det här är en kommentar riktad mot mig.

"Jag tycker det är helt sinnessjukt! Nu känner jag inte henne, men vad tror hon egentligen? Tror hon att du ska skada eller kidnappa barnet eller? Seriöst! Läser även hennes blogg ibland och det är för det mesta bilder på många olika människor som håller barnet, även skrivs det mycket om att hon haft besök och varit och träffat en massa. Varför skulle det vara så hemskt att du träffade henne? Åh vad jag blir arg! Vad är det som gör att människor agerar så själviskt?! Hur tänker hon? När barnet börjar ska vara hos er, och det ska hon väl så småningom, ska du måsta fara hemifrån? Det bästa för barnet och för pappa- och dotterrelationen är väl att barnet lär känna pappas sambo? Jag menar, vill mamman att pappas sambo ska vara en främling, hur juste är det både mot barnet och mot dig. Barnet måste ju ha en relation till dig också för att känna sig trygg hos er. Så tråkigt att hon ska sätta käppar i hjulen för er, och för hennes egen dotter! Oj vad jag vimsar men jag blir bara så arg!
Stå på dig/er! Hoppas verkligen att mamman snart börjar tänka på sin dotter och inte bara sig själv!"

Ersättning var inte så gott, tycker Vilhelmina. Det gick bra i en minut, sedan dög bara bröstet. Jag växlade mellan flaskan och bröstet. Hon skrek rakt ut då hon kände smaken på det som låg i flaskan. Typiskt! Hur lurar man bebisen?

En del flaskvana har hon redan sedan innan, men då har det varit bröstmjölk i flaskan. Då har det gått fina fisken, så det sitter inte i flaskan.

Jag måste erkänna att ibland brister det, ibland orkar man bara inte mer. Missnöjd bebis från morgon till kväll. Det är väll det som är fördelen med att vara två? Fast lika fort jag hinner tänka "jäkla onge", lika fort får jag nästan lite dåligt samvete. Då tänker jag att, hon är ju faktiskt förkyld. Eller att det finns faktiskt de som trilskas med kolikbarn bland annat. Då tänker jag att, jag borde inte klaga. Jag har det jäkligt bra, egentligen. Fast och andra sidan tror jag att alla mammor (och pappor) tappar tålamodet i mellan åt.

Jag ska pröva ge Vilhelmina lite ersättning, bara som komplement till amningen. Kommer fortsätta amma, men jag upplever att hon inte blir riktigt nöjd. Precis som att där inte finns tillräckligt. Hon äter ofta, ibland är hon hungrig efter en timma bara. Efter att jag vart förkyld tyckte jag detta blev mer påtagligt, kan en förkylning hämna bröstmjölken?

En bra dag trots allt. Började dagen med en vända ned på stan tillsammans med Sofia och lille Vilgot, unnade mig lite smått och gott. Lite till Vilhelmina också. När jag kom hem möts jag av en nyrakad karl och en coca cola vanilla. Till middag fick jag köttfärsbiffar i gräddsås med färskpotatis och lingonsylt. Senare fika med nära och kära, presenter och mys.

Att själv vara förkyld är en pers för sig. Att ha en förkyld och kinkig bebis, är om möjligt värre. Att ha båda delarna samtidigt.. Ja, ni kanske förstår. I skrivande stund äter min bättre hälft, så förhoppningsvis är hon nöjd en liten stund så jag också hinner få i mig lite frulle. Eller brunsch rättare sagt!

Ha en fin Söndag.

Idag är det Lördag. Här hemma har vi knappt någon koll på vilken dag det är då vi är lediga om dagarna. Alla dagar är den andre lik, inprincip. Jag njuter av att vara mammaledig, kunna göra vad jag vill. Kanske inte precis vad jag vill, lillan bossar lite med mig i och för sig. Men vardagen flyter på enklare för var dag, vi lär så länge vi lever sägs det.

Förkylning har vi åkt på, både jag och Vilhelmina. Men vi passar på att le lite också, mellan gångerna.

Jag vet inte varför, men jag känner inte alls att det här med min födelsedag känns kul i år. Lite ångest faktiskt, och det är ju knappast någon åldersnoja det handlar om (med tanke på att jag fyller tjugotvå). På måndag fyller jag tjugotvå, kan man inte skjuta på det? Bara en månad eller så? Tills efter Vilhelminas dop? Då tror jag att det finns mer ro i kroppen till att njuta och bara vara.

Jag tänker tillbaka på hur det var då man var liten, hur man låg i sängen och låtsades sova då de övriga i familjen klivit upp tidigare för att göra i ordning presenter och tårta. Vem man nu försökte lura egentligen? Man hörde sången i trappen och man kunde inte hålla sig från att brista ut i skratt, idag skulle all fokus vara på mig!

Tänk den dagen jag får passa upp på min dotter på samma vis, tänk den dagen min dotter kan passa upp på mig på samma vis.

God morgon bloggen. I skrivande stund laddar vi upp för dagen jag och Vilhelmina. Hon gör det med "ett glas mjölk", jag gör det genom att skänka bloggen en tanke. En väldigt kort tanke. Kommer med en bättre uppdate lite senare idag, från babysimmet vi var på igår!

Söndag, solen lyser och det är lite varmare än det vart senaste dagarna. Vilhelmina verkar vara på något bättre humör än igår (och i förrgår). Tvätten sköter sig för tillfället bra själv nere i tvättstugan. Jag har en fin karl i soffan. Livet leker. Nu ska vi ta vara på dagen, tjing!

Höjden av otur är då det två dagar i sträck har öst ned regn då vi varit på väg hem från affären. Båda dagarna har dessutom regnskyddet till vagnen blivit kvar hemma, det däremot är oskicklighet. Idag fick det bli bussen hem. Det är inga varma sommarskurar vi talar om nu mer, det börjar bli riktigt ruggigt ute. Snart är det vinter igen, sedan sommar för den delen också. Det är bara en tidsfråga.

Om nu inte jorden går under i december. Det återstår att se.

Har länge tänkt köpa ett babygym, nu slog vi till och än så länge är vi mycket nöjda. Jag är nog lika nöjd som Vilhelmina, har suttit och pillat och klämt på varenda pinal. Mycket spännande, om jag får säga det själv. Finns de i större format, dessa babygym?

Idag är det Onsdag, onsdagen den femte september tvåtusentolv. För precis femtioåtta år sedan idag föddes min far. Då hade han redan tre äldre syskon som säkert var full av förväntan, vem var inte det? Hans äldsta syster bör ha varit runt tio år vid det laget.

Hade min farmor levt idag hade jag velat veta allt, allt om hur hennes förlossningar varit. Hur det var att föda på den tiden. Hur det var att föda tvillingar, det gjorde hon nämligen inte bara en gång utan två. Hur bebistiden varit, hur min far var som barn. Sådant fanns inte i mitt huvud då min farmor fortfarande var vid liv, då såg mitt liv annorlunda ut på alla sätt.

Jag hade så gärna velat att min farmor skulle ha träffat Vilhelmina. Vara med under graviditeten. Se magen växa och bli större och större. fast och andra sidan vet jag att hon är med oss. Jag må vara vidskeplig men jag tror på sådant, jag måste tro på det. Jag tänker ofta på min farmor, trots att det var länge sedan nu. Jag saknar henne. Hon var en bra förebild.

Att få vara med dig och att hålla din hand då du tog ditt allra sista andetag, det var fint. Det var en upplevelse man inte kan önska, men det var fint ändå. Livet är inte evigt, ditt slutade där. Jag fick vara med i slutet. Jag älskar och saknar dig farmor! Maria Vilhelmina Johansson.

För du är där när ingen ser mig. Du är där när stormen yr. Du är där när natten skrämmer och du är där när dagen gryr. Jag vill alltid ha dig nära när som åren läggs till år, och vad livet vill oss lära är att framtiden är vår.

För du är allt jag nånsin önskat. Du är allt jag nånsin drömt. Du är den som får mig minnas alla drömmar jag har glömt, och du är den som får mig hoppas. Du är den som får mig le. All min kärlek får du bära. All min längtan vill jag ge.

Idag har vi varit iväg och träffat prästen. Det kändes bra, jag tror att dopet kommer bli bra trots allt. Klart jag är nervös men det kommer gå bra, åtminstone intalar jag mig själv det. Det är Vilhelminas dag, och vi får nog agera därefter.

Vi pratade om upplägg, faddrar och musik idag. Spekulerade lite i psalmer och så.

Bajs. Kiss. Kräk. Det är trots allt rätt vanliga samtalsämnen numera. Det trodde jag inte för ett år sedan, att jag skulle snacka bajs om dagarna. Färg och konsistens, väldigt intressant?

Det är mycket känslor och tankar inför dopet vi kommer att hålla för Vilhelmina den sjätte oktober klockan tolv. Jag och hennes pappa är inte ett par, som de flesta redan vet. Det är just över det många tankar slösas. På dopet kommer det vara min släkt och hans släkt. Mina vänner och hans vänner. Hur kommer det kännas? Hur kommer stämningen att vara? Ett dop ska inte behöva vara spänt. Jag vill samtidigt inte gräva ned mig i det, det kan i slutändan visa sig bli hur bra som helst ändå.

Jag tänker också mycket på hur det kommer se ut i kyrkan. Ska jag stå där framme ensam tillsammans med gudmor och gudfar? Ska vi stå där framme tillsammans? Hur vi än gör kommer det bli fel från någon synvinkel, samtidigt som det blir rätt ur en annan.

Imorgon kommer jag att ringa prästen för att planera möte innan dopet bland annat. Hon kan förhoppningsvis vara ett stöd och kanske hjälpa mig att tänka på saker ur ett annat perspektiv. Jag vill fråga henne hur andra i min situation brukar göra.

Ikväll har jag försökt planerat lite, lyssnat på lite låtar och kollat på texter. Finns så otroligt mycket fina texter, men tror jag har bestämt mig. Min brors sambo och en vän till henne kommer att sjunga på dopet, det kommer bli så bra.

Vilhelmina, två dygn gammal.

Vilhelmina greppar saker för fullt nu. Koordinationen är inte på topp, det vill jag inte påstå men hon är på god väg! Det mesta åker givetvis in i munnen då hon väl fått tag. Vi var förbi barnens hus här om dagen och köpte en mumin. En leksak att leka, titta och bita på.

Hur livet helt plötsligt kan ta en helomvändning. När man börjat känna, längta efter det som komma skall. Drömma sig bort. Då vänder allt, allt vänds upp och ned. Att dessutom måsta göra ett val, ett val som ingen borde behöva stå inför. Det är fruktansvärt!

Jag har inget med saken att göra och tänker hålla mig på mitt hörn. Jag gör troligen mer skada än nytta, med tanke på vem jag är i situationen.

Vill bara skänka de inblandade en tanke. För detta kan ingen önska sin värsta fiende ens, det har jag så svårt att tro.