Idag är det Onsdag, onsdagen den femte september tvåtusentolv. För precis femtioåtta år sedan idag föddes min far. Då hade han redan tre äldre syskon som säkert var full av förväntan, vem var inte det? Hans äldsta syster bör ha varit runt tio år vid det laget.

Hade min farmor levt idag hade jag velat veta allt, allt om hur hennes förlossningar varit. Hur det var att föda på den tiden. Hur det var att föda tvillingar, det gjorde hon nämligen inte bara en gång utan två. Hur bebistiden varit, hur min far var som barn. Sådant fanns inte i mitt huvud då min farmor fortfarande var vid liv, då såg mitt liv annorlunda ut på alla sätt.

Jag hade så gärna velat att min farmor skulle ha träffat Vilhelmina. Vara med under graviditeten. Se magen växa och bli större och större. fast och andra sidan vet jag att hon är med oss. Jag må vara vidskeplig men jag tror på sådant, jag måste tro på det. Jag tänker ofta på min farmor, trots att det var länge sedan nu. Jag saknar henne. Hon var en bra förebild.

Att få vara med dig och att hålla din hand då du tog ditt allra sista andetag, det var fint. Det var en upplevelse man inte kan önska, men det var fint ändå. Livet är inte evigt, ditt slutade där. Jag fick vara med i slutet. Jag älskar och saknar dig farmor! Maria Vilhelmina Johansson.