Stekigt värre..
Så här hittade jag min dotter här om dagen:
Så mycket kärlek..
Så mycket kärlek, en sådan liten varelse. Min dotter har verkligen tur. Hon har så många i sin närhet som verkligen bryr sig och finns där för henne. Idag gör det mig tårögd, lycka är nog ordet jag söker. Visst har jag funderat och vart mer eller mindre förtvivlad över att V inte kommer få växa upp på samma sätt som jag själv växt upp. Att ha den möjligheten att växa upp med båda sina föräldrar. Inte behöva flytta mellan. Att ha sin trygga punkt på både ett och samma ställe.
Som jag skrev tidigare, jag är lycklig över att hon har så många. Många som älskar henne och stöttar henne genom livet. Jag saknar henne givetvis så fort hon inte är med mig, hela helger hos pappa är fruktansvärt långa. Långa av längtan. Jag undrar hela tiden hur hon har det och vad hon gör. Tänk om hon går? Eller tänk om hon säger ett nytt ord? Fast jag vet samtidigt att hon har det bra.
Hon har två kärleksfulla hem, med massor av nära som vill finnas där för henne. Hjärtan som bultar lite extra. Det är ju fantastiskt! Är det inte?
Sällskap vid frukostbordet.
Idag hade vi inte minde än Sofia och Vilgot på besök, frukostbesök för att vara noga. Det var kul att träffa dem båda, det är alltid lika kul. Snart fyller våra småttingar året, Vilgot har en månad i försprång. Stanna tiden ett tag va? och nej, jag kommer nog aldrig sluta tjata, att tiden går alldeles för fort.. för det gör den verkligen. Fast det är en rolig ålder nu. Vilhelmina lär sig nya saker hela tiden, och hon blir allt mer sin alldeles egna person.
Nyfiken på världen.
Lite snorig, men glad och fruktansvärt fin ändå. Nu mer har V inte långt till skrattet. Ett riktigt energiknippe som fått nos på livet. Nyfiken på världen, skulle man kunna säga.
Löjtnantshjärtan.
Sist jag var och gaddade blev det lite löjtnantshjärtan. Det är en väldigt speciell blomma, så jag var rätt förväntansfull över resultatet. Vet ni? Det blev hur bra som helst, det visste jag väll.
Finns det något vackrare?
Här kommer ett litet bildregn, på världens vackraste. Kameran har nämligen gått varm senaste dagarna (läs igår), och jag lyckades få ett par bra bilder. Längtade verkligen hem för att få föra in bilderna i datorn, tror ni inte att jag glömde min sladd? Tur att Vilhelminas pappa hade en att låna ut.
Vilhelmina lär sig något nytt varje dag nu. Vi kommer nog aldrig sluta förvånas, och förundras över hur fort tiden faktiskt flyger iväg. Nu kan hon utan problem stå själv, och promenera omkring med gåvagnen. Inte utan däremot, det är lite läskigt. Hon kan dricka både välling och vatten själv helt utan problem. Fast och andra sidan är det lite mysigare att få en hand med vällingen. Hon vill gärna äta all mat själv, ifall hon fick. Hon äter mackor och fruktbitar på morgonen, det med endast två tänder. Hon pratar och säger ett par ord. Ord som "titta" och "maammaa". Hon försöker klä på sig allt hon kan hitta, både mössor och ett par kallingar kan hamna på huvudet. Att klättra är även en av Vilhelminas favoriter, nu får vi hålla koll. Det är nog bara att inse, min bebis är snart ingen bebis mer.
.
Att äta själv är verkligen en hit här hemma.
Snacka om att någon blivit stor, på bara några veckor.
Sagan om skatboet.
Skatbo är nog ordet som beskriver mitt hår allra bäst just nu, det kanske inte intresserar er så värst att läsa om min frilla.. men senaste veckan har mitt hår fått stå ut med inte mindre än fyra färgningar. Det hela började med att jag var oförskämt less på min utväxt, befann mig dessvärre ute på vischan och hade inte möjlighet att köpa den hårfärg jag brukar använda. Fick då nöja mig med Vindelns snåla utbud. Köpte en färg, misstänkte att den skulle bli närmare röd än brun. Tänkte ändå "äsch, blir det rött så blir det". Ack så rätt jag hade. Dock var det inprincip bara utväxten som fick den röda tonen.
Jaha, då var det bara göra om, göra rätt. Göra rätt? Köpte en mörkbrun färg för att täcka. La i den, och började torka av det som hamnat utanför. Ni vet, i öron och panna och så vidare. Upptäcker att färgen jag torkar bort är svart. Bokstavligt talat, svart. Får lite halvt panik och sköljer ur. Därför har jag fortfarande en salig blandning färg i håret. Ljust i hårbotten, mörkt i längderna. Åh!
Äntligen tagit mig iväg till stan. Köpt rätt färg. Körde även i en avfärgning då mina längder var oerhört mörka. Efter avfärgningen kom de röda tonerna från förut fram, för då var hela håret rött.
Igår la jag äntligen i rätt färg, äntligen. Det tog bara ett par gånger. Nu behöver mitt hår lite kärlek, lite inpackning och lite vila. här kommer en bild från avfärgningen. Inte riktigt så rött var det, men rött var det. Ett filter kan verkligen förvränga eller som i detta fall, framhäva.
En trygg punkt.
Både en och två och tre människor har gjort sina fel, var det någon som sa till mig. Det stämmer bra in i sammanhanget, väldigt bra. Jag har gjort mina fel, det är ett faktum. Jag har bara aldrig menat det så, som ett påhopp på en person. Att den personen skulle brista. Nej, det är jag som till viss del haft svårt att infinna mig i mitt nya liv. Att inse att det finns fler som kommer betyda massor för min dotter, det är inte bara mamma. Vilket jag idag är glad över, men jag ska erkänna att det inte alltid varit så, att jag uppskattat det. Det har varit tungt att släppa henne, allra helst hade jag haft henne runt min hals jämt.. Fast och andra sidan, hur skulle det se ut?
Där vi står idag, det är så långt ifrån vad någon av oss vill. Åtminstone vill jag tro det. Att alltid ha varandra, det är betydelsefullt. Att veta att vad som än händer, har jag någon. Det är verkligen något speciellt. Att dessutom kunna ge samma trygga punkt tillbaka, det är obeskrivligt.
Jag lever på hoppet om att framtiden är ljusare. Den måste vara det.
Att utmana ödet.
Passade på att fota idag då pojkarna lekte lite. Det kan man kalla att utmana ödet, då jag ibland nästan var under skotern, bokstavligt talat. Kul, men ganska dumstridigt.
Vilket bordskick.
Ni behöver inte vara orolig, vi lever. Det var visserligen inte igår jag skrev här, och det har sina anledningar.. Det är en hel del som hänt, men det tänker jag inte gräva i just nu. Inte mer än att jag förlorat någon som i många år stått mig väldigt nära. Inte på det viset att hon lämnat jordelivet, mer ett missförstånd skulle jag säga. Ett missförstånd som gått så långt att det kanske inte går att lösa. Även om jag är helt säker på att det hade gått, ifall vi båda gått in för att lyssna och försöka förstå den andra parten. Ibland behöver man nog tänka sig in i en annan situation. I någon annans situation. Hur obegripligt det än kan verka.
Hur som, vi lever och försöker ha någon slags rutin på vardagen. Vi har åkt iväg, inte speciellt långt. Ändå är det tillräckligt långt för att rensa tankarna lite. Vi har kört skoter, ätit onödigt mycket godis, inte tränat en enda gång och haft det jävligt gutt. Kanske därför min dotter tycker att det är helt okej att släppa lite på tyglarna. Helt okej att slänga upp fötterna på frukostbordet liksom.
