Hallå mina glada vänner. Här ligger jag i sängen och mår som en överkörd valross, vilket jag gjort hela dagen. Har åkt på magsjuka, inte alls vidare kul må jag säga. Det tycker nog inte kotten heller, måste vara riktigt obehagligt då mamma kräks och magen drar ihop sig och det bubblar. För efteråt bökar hon runt som aldrig förr stackaren. Alltså, det jag ville komma till var att magsjuka och gravid i vecka 32+3 (33) är verkligen ingen bra kombination. Jag som inte haft det sedan jag var ett litet barn, så åker jag på det nu. Snacka om att ha otur. Men det var väll det här med försämrat imunförsvar?

Eftersom jag legat still hela dagen har jag även fått känna kotten HICKA för allra första gången, helt fantastiskt.
.

Igår var jag på MVC och även min första föräldraträff (lite sent, alla andra i gruppen skulle ha i juli medan jag ska i maj). Kändes riktigt bra att jag tog mig dit på föräldraträffen, alla var förstföderskor och mycket frågor kom upp som jag nog inte själv tänk på. Kändes inte alls så jobbigt som jag förväntat mig trots att det bara var par förutom jag. Gick därifrån med ett leende på läpparna. Andningen fick jag träna tillsammans med barnmorskan, jag överaskar mig själv än en gång då jag faktiskt kunde ta det på alvar och inte fnissa dubbelvikt på golvet. Är med andra ord glad att jag tog mig för att gå trots allt.

MVC gick också bra. Kotten växer på, boet mätte 27 centimeter. Vilket var nästan under kurvan. Kommer vi under nästa gång (om två veckor), blir det ett till ultraljud. Liten kotte där inne. Kan inte låta bli att oroa mig, även om det ändå känns som att det inte är något fel på min älskling. Hjärtat slog i 140 som vanligt, om än lite upp och lite ned. Men så ska det vara om kotten mår bra sa barnmorskan. Kotten låg även med huvudet nedåt!

I Lördags gick vi in i vecka trettioett, det är alltså inte länge kvar innan vi går in i nästa vecka. Vecka trettiotvå. Nu börjar det verkligen hända något, och då menar jag framförallt på kottens storlek. Hon måste verkligen växa så det sprakar, eller så har hon bara lagt sig tillrätta på något vis så hon trycker utåt. För nu syns äntligen min kula på riktigt. Fast om man tänker på att kotten väger cirka 1,6 kilo och är ungefär 42 centimeter lång, då förstår jag att magen putar. Jag älskar min lilla kula!

Sparkarna är helt underbara, men ibland känns det om möjligt rätt obehagligt. Som när kotten får för sig att sängen är en boxningssäck. Eller då man slarvar med hållningen och sjunker ihop en aning, då kan man få sig en omgång mot höftbenet eller slag mot revbenet. Ibland känner jag även att det sparkar mot ryggen, det kan kännas obehagligt. Däremot kullebyttorna hon kan göra, då man verkligen känner att kotten vänder sig helt där inne, det är så häftigt. Visst känns det lite konstigt, men då känner man verkligen att det är någon där inne.

Nu är det bara 59 dagar kvar innan kotten är beräknad att komma till världen.

När jag ligger här om kvällarna och riktigt känner efter, då känner jag verkligen hur tungt det är. Hur tungt det är att vara ensam. Hur mycket jag saknar att ha någon där. Ända sedan jag var sexton år har jag haft just det, någon att dela allt med. I år fyller jag tjugotvå och är ensam. Bara den tiden innan kotten kommer till världen, då hade jag verkligen behövt någon att älska, och någon som älskar mig (och det som komma skall). Jag hade aldrig i min vildaste fantasi tänkt att det skulle bli så här. Jag ville dela det med någon. Det gör så fruktansvärt ont då jag tänker på hur det blev, hur lite jag uppenbarligen betydde. Jag anklagar mig själv, var det mina hormoner? Jag saknar att kunna säga vi, nu är det bara jag. Jag och den finaste människan i magen. Ändå saknas det något, det saknas en familj. Tanken var väll inte att det skulle vara vi, eftersom du valde någon annan.

Att ha någon att dela middagar med, att ha någon att vakna bredvid. Att ha någon att planera framtiden med, planera inför kottens ankomst. Att ha någon att drömma sig bort i inredningens värld, framförallt det som kotten kommer att behöva. Jag tror ingen som inte själv vart där själv förstår hur jag känner. Att istället se den man en gång trott att man skulle bilda en familj med drömma sig bort i den världen med någon annan, planera ett liv som familj och det runt omkring. Titta på säng till kotten tillsammans. Det gör så fruktansvärt ont, även om jag inte vill erskänna det för mig själv.

Idag blev det en sväng in på babyproffsen för att komplettera vår beställning, en skötväska är nu också på väg. Efter många om och men så blev det den som är lite dyrare, lite finare och den som är i en mer opraktisk färg. Den är dock läder så det ska bara vara att torka av. Det blev inte vitt men cremefärgad, jättefin verkligen. Hämtade även ut en gratis babybox med lite smått och gott. Det som följde med var bland annat en blöjhink, nappar, en tidning, varuprov på blöjor och våtservetter, trosskydd och en jäkla massa rabatter. Kan inte bli bättre.

Väl hemma då jag sitter och läser i tidnigen "vi föräldrar", läste en artikel där en nybliven pappa beskriver vilken hjälte hans fru var under förlossningen. En förlossningsberättelse fast från hans sida. Mina tårar bokstavligt talat sprutade, det var så vackert. Bara saken att de tillsammans delade det största ögonblicket i livet fick mig att känna mig så ensam och svag. Även om vi skulle känna att det var ok att dela denna stund tillsammans trots omständigheterna så skulle det aldrig bli detsamma. Den kärleken, tilliten och oron som man man delar i en relation kommer inte att finnas där på samma sätt. Då jag lugnat ned mig kändes allt genast bättre, som vanligt. Kalla det gravidhormoner om ni vill, men jag inser verkligen hur tungt det är att som kvinna att gå igenom en graviditet ensam. Jag känner mig stark för det mesta, men ibland brister det. 

Skötväskan, påminn mig sedan ifall jag klagar över färgen.
Men fin är den (än så länge).

Vad tiden går fort, det kändes som att det var igår jag kände första sparkarna, men det är redan tretton veckor sedan. Här kommer ett liten bit från min graviddagbok (som inte blev allt för långvarig).

En händelserik vecka. Ultraljud, vilket var helt otroligt! Först då barn morskan satt "röntgen" på magen såg det precis ut som att det var två stycken där inne, då blev jag nervös. Det var det såklart inte utan sedan förklarade hon att det var huvudet och kroppen, och inte två huvuden uppifrån som jag först trodde. Att se bebis för allra första gången kändes helt fantastiskt! Allt kändes så mycket verkligare nu. H*n var dock en tjurig en och ville varken visa kön eller vara fin på bild utan låg vänd åt helt fel håll. Typiskt, men det kommer fler chanser.

Har annars mått bra, rätt dålig matlust men det kan lika gärna berott på att jag vart sjuk, eller alla känslor som konstant gör sig påminda. Dock bättre mot slutet och lagom till julafton.

FOSTERRÖRELSER har jag känt, två sista dagarna på denna vecka. Allra första gången ryckte jag till, innan jag förstod var det var. Kändes som en liten poff. Efter första gången (vilket var tre poffar) har jag känt det igen och igen och igen. Dock bara då jag ligger stilla. Har aldrig varit med om något liknande.

Ibland får jag panik då jag tänker på framtiden, vad ska jag bli av? Kommer jag att klara detta? Kommer jag någonsin att ha tid över till mig själv? Kommer jag någonsin ha tid att träffa någon? Det är sådana frågor som snurrar i mitt huvud, mitt samvete tillåter egentligen inte dessa tankar med de är svåra att undgå. Jag har levt ett liv som varit rätt spontant, nu kommer allt kräva planering. En spontan biokväll eller en spontan natt tillbringad allt annat än hemma. Sommarnätterna då man inte ens går och lägger sig, bara glömmer tid och rum med ett skönt gäng människor. När kommer jag någonsin kunna göra detta igen? Ibland tänker jag att jag borde ha väntat, jag borde ha levt klart först. Kan man det föresten? Leva klart? Jag tror aldrig att man är hundra procent redo egentligen.

Samtidigt så vill jag det här mer än någonsin, jag ska verkligen sätta ett liv till världen. Jag längtar efter livet, jag längtar efter att få lära känna dig. Vi kommer att ha så fina stunder tillsammans, det är jag säker på. När du kommer till världen kommer jag aldrig någonsin att släppa dig min skatt!

Varje gång någon säger att jag är stark som klarar det här så växer jag några centimeter, om inte decimeter. Förut trodde jag inte alls på det, det gick in genom ena örat och ut genom det andra. Det är inte försen nu jag börjat ta till mig det, nu suger jag in det som en svamp. Jag blir så glad varje gång jag får höra alla fina ord, och över allt stöd som jag faktiskt får av er. Jag behöver nog ingen karlslok trots allt. Jag klarar nog det här, det är jag säker på. Man kan inte annat än att älska sitt liv trots allt, i det kaos vi byggt.

Känner mig föresten rätt tjock idag, på ett jäkla bra sätt (anteckna det där, för det kommer ni inte få höra ofta). Folk säger att jag är liten, men jag förstår ingenting. Nu ljög jag för visst kan jag hålla med till viss del. Min mage är för det mesta hård som en boll, basketboll för att vara noga. Kanske är en magruta jag trilskas med? Hoppas inte det föresten. Akobatövningarna som kotten utövar skulle helt plötsligt kännas så läskiga och oförklarliga isåfall.

Ibland har man sådana där "fuldagar" ni vet, idag har jag just en sådan. Känner mig ful ful ful fuuul!! Hormoner som spökar? Det är inte så lätt att veta alla gånger. Sitter på bussen och försöker gömma mig för allmänheten så gott det går. Önskar jag haft någon som sagt till mig nu på morgonen att, oj vad vacker du är idag älskling. För mycket begärt? Det verkar så tyvärr. Kan inte låta bli att tycka synd om mina enstaka stackars läsare nu, först dröjer mina uppdateringar, så kommer jag med detta. Skärpning!

Egentligen oroar jag mig nog för mycket och tänker bara på allt det negativa som kan bli (och alldeles för lite på det positiva). Jag känner mig inte trygg till hundra procent att ha gemensam vårdnad egentligen då jag känner att jag vill kunna ta de beslut som kommer krävas i framtiden för mitt barn, samtidigt som jag vill att det ska kännas bra för båda parterna. Att ha gemensam vårdnad kanske egentligen är det mest naturliga och det mest optimala för båda, men samtidigt krävs det också att man ska känna en trygg relation till varandra och känna att man kan lita på varandra. För att inte tala om hur viktigt det är att man kommer överens. Jag hade aldrig någonsin tvekat eller ifrågasatt detta om allt känts bra.

Såklart jag vill att pappan till mitt barn också ska känna sig så trygg som möjligt med situationen. Kanske är det enda som krävs att umgås mer, prata mer om saker och bygga en tillit till varandra för att jag ska känna annorlunda? För idag känns inte allt bra. Den känslan är jag dock övertygad om att den kan komma att se annorlunda ut om vi jobbar på det, men det kräver att båda är villiga att göra det. Jag vet nog egentligen vad mycket handlar om, men det är mycket som inte kan skrivas ut här.

Avsky mig själv framförallt. Jag vet inte om det är mig det handlar om men man kan bara gissa och anta. Så, jag är alltså egocentrisk trots allt. Att jag dessutom har mage att såra någon så djupt, och fattar beslut utan att tänka på berörda. Detta är något jag kanske egentligen borde hålla utanför bloggen, men jag mår fruktansvärt dåligt av dessa påhopp (eftersom jag antar att det var menat mot mig). Jag tycker att jag hela tiden vart tydlig med att jag faktiskt inte är ute efter att någon ska fara illa, bara att jag ska få känna mig hundra procent trygg och bekväm i situationen. Vilket jag tycker jag har rätt till som mamma?

För stunden känns det verkligen som att jag borde beslutat saker annorlunda för att gynna andra mer, men samtidigt så vet jag att jag då skulle gå och gräva ned mig i både det ena och andra. Vilket jag visserligen gör nu med, fast åt andra hållet. Gillar inte alls tanken av att någon skulle vara sårad på grund av mig. Känns förjäkligt om jag ska vara ärlig.