God morgon, en bra dag idag. Visserligen har jag inte fått sova hela natten, men det gör inget.. för snart kommer vår fina Maria. Vi får se vart vindarna leder oss idag. Ska bara byta bort myströjan så är jag redo att ta dagen.

Vi tog en promenad ut till sommarstugan, nostalgi.

 

Om det finns ett läge som heter bloggtorka, så har jag verkligen hamnat i det läget. Har noll inspiration just nu. Vad vill ni läsa om? Har ni några frågor? Skicka iväg en kommentar vet jag, så hörs vi lite senare. 

Med risk för att tjata ut er tänker jag bjuda på några bilder från dopet igen, som Frida fotat. Några av mina alldeles egna favoriter. Jag lovar att detta är sista bildregnet från dopet. Nu då jag äntligen har dem i annat format än de från Instagram.

Fullt tjå har morfar (och farfar) haft nu ikväll, och igår kväll också för den delen. Eller ja, tjå och tjå. De har faktiskt varit ganska snälla med sin gamling. Åldefar, är det inte så man säger i Norge? Rätta mig om jag har fel.

 

Korten Frida fotade på dopet har kommit! Jag har inte hunnit kolla på dem än, kan knappt vänta (ändå hann jag blogga om det först)!! Vill knappt förstöra den fina förpackningen, men måste ju öppna den. Åh, dilemma.

 

Idag fick Vilhelmina vara med då Erik bakade bröd. Det tyckte hon var intressant, och ganska kul. För där satt hon och gjorde sina glädjetjut.

 

Vilhelmina har fått sig en ny mössa, en jättefin uggle-mössa som Eriika har stickat. Hennes blogg hittar ni här: headtrips.blogg.se. Ni som känner mig vet att jag har en liten dill på ugglor, låter det förstås gå ut över min dotter också. Hon kanske inte ens gillar ugglor? Vad vet jag.

 

Bjuder på några bilder jag fått av Lisa.

 

Vi har fått låna en bumbo av gudmors kusin Viktoria.

 

Ikväll har Vilhelmina ätit gröt för första gången i sitt liv. Eller ätit vet jag inte om jag kan kalla det. Hon har kladdat lite med gröten ikväll. Smaken måste hon ha gillat, för hon gapade hela tiden ivrigt efter mer. Hade hon fått bestämma själv hade hon nog ätit/sölat ned hela skålen. Nu var det inte hon som bestämde dessvärre, och jag ville undvika magont. Så ett par skedar fick räcka för denna gången. Även om det såg ut som att hon fått flera portioner efteråt. Hela hon full med gröt, hela stolen full med gröt och hela bordet full med gröt.

 

 

 

 

Som rubriken lyder, är namnen vi valt att ge vår dotter. Ninni, efter Christophers syster. Linnéa, efter mig. Vilhelmina efter min farmor.

 

Du är allt jag nånsin önskat. Du är allt jag nånsin drömt. Du är den som får mig minnas. Alla drömmar jag har glömt och du är den som får mig hoppas. Du är den som får mig le. All min kärlek får du bära. Hela livet vill jag ge. För du är där när ingen ser mig. Du är där när stormen yr. Du är där när natten skrämmer och du är där när dagen gryr. Jag vill alltid ha dig nära, när som åren läggs till år och vad livet vill oss lära är att framtiden är vår. När som klockorna har stannat och tiden tycks stå still och man inte vågar säga, det man längst i hjärtat vill. Då ska vi ta varandras händer. Då ska vi minnas denna dag och förstå vad som än händer är det alltid du och jag.

Soppan står på spisen och puttrar, Vilhelmina ligger i sängen och snosar, kylen är fylld med mat för att par dagar för jag har hunnit storhandla idag. Har även hunnit in en sväng på barnens hus och kappahl. Nu är jag äntligen tillbaka till vardagen. Nu har jag inte dagen framför mig, dagen som innan den kom var ångestfylld och jobbig. Helt i onödan. Det blev ju faktiskt en helt perfekt dag!

Tänk om jag vetat det innan, då hade vi sluppit all denna oro och ångest. 

 

Nu blickar vi framåt, med denna underbara dag i bakfickan. Den kan vi komma ihåg som en bra dag. En dag där Vilhelmina var i fokus. Om hon bara hade vetat att alla var där bara för hennes skull.

 

 

  

Amningen fungerar bättre nu igen, det verkar svaja lite upp och ned det där. Kanske hon bara känner för lite variation min lilla tjej. Kan ju bara tänka mig, hur kul kan det vara att äta samma sak dag ut och dag in? Fortsätter ändå att ge henne ersättning någon gång om dagen, tänker mig att det kan vara skönt. Tänker mig att det kan vara skönt för då är jag inte lika låst om jag vill komma iväg en stund. Det är sällan jag känner behov utav att komma iväg, och andra sidan. Däremot kan det nog vara bra med lite träning, för oss båda. 

Ja, här var det glest minsan. Min hästsvans/fläta är numera inte mycket att hänga i julgranen. Den är både tunn och ostyrslig. Förstår inte hur så lite hår kan bli så tjorvigt? Dessutom tappar jag hår fortfarande, det verkar inte finnas någon hejd. 

 

Börjar med att berätta att Vilhelmina har börjat ta ersättningen, hon gillar den. Det är bra, visserligen. Däremot gillar hon den lite för mycket, tycker jag.

 

Det verkar som att jag blivit bojkottad, Vilhelmina har varit skeptiskt mot mitt bröst. Ersättningen har varit godare. Åtminstone idag. Ungefär så här ser det ut; jag sätter mig ned för att amma henne och hon suger en halv minut kanske, sedan skriker hon. Hon skriker, jag är hungrig. Jag prövar igen, samma visa. Igen och igen, men hon vill inte. Jag blandar lite ersättning för jag tycker det är jobbigt att bråka, då vi inte kommer någon vart. Flaskan med ersättning sveper hon snabbt. Är det någon av er som varit med om samma sak? Visst har jag hört att de små liven frivilligt väljer bort bröstet, men redan vid fyra månaders ålder?

 

 

Vilhelmina fick ett par nya pjuks, dojor, skor. Kärt barn har många namnl, och vet ni? Jag har verkligen ingen koll på hur stor min dotter blivit, köpte såklart för små skor först. Fick byta till en större storlek, fick byta till storlek 17/18. Stor flicka, stora fötter. Såklart, borde jag förstått. 

 

Idag har jag haft lite egentid. Njöt jag? Jag vill inte påstå att det var det bästa jag gjort på länge, men det var nog det nyttigaste jag gjort på länge. Nyttigt för alla parter. Nyttigt för både mig, Vilhelmina och Vilhelminas pappa. Vilhelmina har alltså haft egentid tillsammans med sin pappa idag. Jag tror jag måste vänja mig vid tillvaron, vänja mig vid bara tanken att vara ifrån mitt lilla hjärta. Det var jobbigt idag, men om ett år ska jag inte behöva känna den känslan. Om ett år ska det kännas helt ok att lämna henne hos pappa en hel helg, jag hoppas att det kommer att vara så.

 

För att inte tala om, vad gör man med händerna då man går på stan helt själv? Utan varken en bebis på armen, i bärselen eller i vagnen? Det känns fruktansvärt obekvämt. Det känns naket. Det känns ensamt. Fast och andra sidan fick jag ett mottagande hemma av min dotter som heter duga. Ett leende som inte kan misstolkas. Ett leende som verkligen lyste upp hela rummet. Ett leende som sa "mamma, jag har saknat dig!!".

 

Väl hemma hann vi med både mat, mys och lek. Vi hann ju trots allt sakna varandra en hel del på under de två och en halv timma jag var hemmifrån. Här kommer några bilder, Vilhelmina fick ett litet problem att lösa, då foten fastnade i hennes trassel-bit-bjällra-lek-boll. Det löste sig, till slut.

 

Det är skönt att komma hem, på något vis är det hem. Trots att jag inte har något rum kvar i Sunnansjönäs, så är det ändå mitt hem. Det är här jag tillbringat alla mina år som barn. Det är jag tillbringat alla mina jular. Alla husdjur vi haft här. Både hundar, katter, hamstrar, råttor, marsvin och en drös med kaniner. Jag har så mycket minnen från min by. Vårt badställe, sandgropen. Nog för att vi har badat i ett och annat dike också. Alla kojor vi byggt i skogen, så många verktyg och träd som fått sätta livet till för våra byggen. Våra fisketurer tillsammans med Farmor och Sigge. Alla middagar och övernattningar hos Farmor. Våra cykelbanor i skogen. Då vi hoppade från hustaken ned i den mjuka, och ibland den inte allt för mjuka snön. Listan kan göras lång..

..men sak är säker, när jag kommer ut hit är jag hemma. 

Detta var vad vi möttes av denna morgon. Nu känns det att vintern inte är långt bort. Det är verkligen höst nu, hösten är något man både kan älska och hata. Älska för att den är fruktansvärt vacker. Hata för att då vet man att snart blir det ännu kallare, och för att sommaren verkligen lidit mot sitt slut.