Inte bokstavligt talat kanske, men Kotten kommer med all säkerhet att födas i tvillingarnas tecken (22 maj - 21 juni). Detta finns att läsa på babycenters hemsida, rätt kul faktiskt.

Dessa barn är några av de mest kommunikativa små varelserna. Ombyte förnöjer för tvillingar, som rör sig från en aktivitet till nästa med en fjärils lätthet. De kan vara riktiga pratkvarnar med massor av fysisk energi och ett stort behov av rörlighet och förändring. Behovet av ombyte kan göra att uppmärksamheten gärna viker snabbt.

Nyckelord: Snabb, pratsam, kvicktänkt, rolig, intelligent, logisk, uttrycksfull och skicklig med både ord och händer, anpassningsbar.

Föräldratips: Du kan hjälpa din lilla tvilling att utveckla uthållighet genom att se till att han eller hon bemästrar det de håller på med innan de går vidare.

Bjuder på två stycken annorlunda gravidbilder, så att säga. Det är faktiskt inte så lätt att fota sin egna mage, till nästa gång ska jag se till att ha gift mig med en fotograf. För höga krav? Nej då.

Vilket underbart väder vi haft idag, 22 grader visade mätaren här i Sunnansjönäs (i skuggan). Vi har vart ute och bara njutit av solen, magen har luftat sig så gott som hela dagen den med. Sådana här dagar vill vi har fler av, då jag ändå har semester och så tänker jag.

Idag var vi på MVC, hoppas på att det var sista gången idag. Om det blir en gång till har jag gått över tiden och måste in för att bedöma och planera en igångsättning.

Alla värden såg som vanligt super ut, det har det gjort genom hela graviditeten. Magen har växt som den ska, om än långt ned på kurvan. Idag mätte den 33 centimeter. När barnmorskan skulle känna efter fick hon stora ögon; oj, bebis ligger väldigt djupt. Hon har tydligen gjort sig redo för förlossningen. Behöver inte betyda att det är imorgon, eller dagen efter det. Jag hoppas iallafall att det är dags snart. Håll en tumme!

Pappa har sett mig boxas (sparkat) inne i magen idag också. Det har vart full fart, åtminstone i mina ben. Mamma tycker det är lite obehagligt och gör ont, men det skiter jag i. Lite kul ska man väll få ha? /Kotten

Jag har verkligen skjutit i vikt sista tiden. Tror och hoppas att det är mycket vätska som försvinner i samband med förlossningen. För det är inte bara på vågen det syns, även på fötter, ben, armar och framförallt hals och ansikte. Känner mig inte längre lika snygg, mest stor och otymplig om jag ska vara ärlig. Tjugo kilo för mycket visar vågen, nu hade jag dessvärre gått upp cirkus fem kilo innan graviditeten också. Sambokilon ni vet.

Tänkte köra en update om min stackars navel, som i närmsta laget är utplånad. Den har visserligen inte ploppat ut, men den är näst intill platt. Dessutom har den flyttat nedåt i landet. Första bilden är någonstans kring vecka tjugofem och den andra idag. Det har alltså hänt en hel del på fjorton veckor.

Åtminstone jag väntar, och väntar och väntar. På Söndag hade jag lagt min gissning, jag vet inte längre. Visst har jag ont, men på fel ställe. Jag har så pass ont i mina fogar att jag gärna hade gråtit vissa stunder. Men vad får jag ut av att sitta här hemma och gråta? Nej, här ska målas skötbord. Ska åtminstone måla grunden klart. Kanske ska äta lite ananas och springa upp och ned för trappen också? Inte att förglömma, borde nog ta på mig mina favorittrosor också (så vattnet går i dem).

Min Kotte var ju klar att komma när som helst sist jag var hos barnmorskan. Det är en hel vecka sedan. Skynda nu älskling! Du är väldigt stor nu, och det känns verkligen. Det är trångt.

Delade meningar med min andre hälft, alltså nu pratar jag om mig själv. Jag vill verkligen att Kotten ska komma nu nu nu, samtidigt som jag tycker att hon kan vänta tills jag målat och fixat klart skötbordet och kanske bakat åtminstone en påse bullar att bjuda på.
Något känns annorlunda, jag tror att Kotten inte är allt för långt bort nu. Kan vara falsk alarm också, jag vet ju inte alls hur det "ska" kännas. Jag känner att något är mellan mina ben, eller väldigt långt ned. Det känns i ljumskarna och magen känns inte alls lika hård. Man kan till och med ta tag i lite extra hud som inte funnits där innan. Det kommer lite oregelbundna värkar och jag mår lite konstigt. Mår lite illa. Hundarna beter sig konstigt, luktar och vill vara nära. Vågar man hoppas?

Idag är det andra maj, det är tjugofyra dagar kvar till beräknad ankomst för Kotten. På Lördag är det bara tre veckor, och i slutet av denna vecka räknas vi som fullgången. Då har jag inte fött "för tidigt" om det skulle hända innan beräknad dag. Jag längtar så mycket nu, jag vill träffa min Kotte. Lukta lite, pussa lite och bara mysa. Jag hoppas verkligen att hon kommer lite tidigare än 26 maj, men jag räknar med att gå över.

Det börjar bli väldigt jobbigt nu, jag börjar vara lite less på att vara gravid vissa delar av dygnet. Natten framförallt, jag sover himla dåligt och hittar ingen egentligen skön ställning. Kroppen skriker då jag ska vända mig, det kan göra riktigt ont. Men jag biter ihop, jag vet att det kommer något gott utav det till slut. Jag har ibland svårt att andas och äta. Andfådd är en given del av vardagen i dessa dagar.

Men nu har jag semester hela maj, ska njuta massor.

Jag känner mig lyckligt lottad som får uppleva en graviditet, att få uppleva att sätta ett nytt liv till världen. Jag vill skänka en tanke till dem som faktiskt inte kan, och till er som kämpar. Snart är det verkligen bara en månad kvar innan beräknad leverans på min Kotte. Hoppas storken är i tid känner jag, för min längtan är i skrivande stund obeskrivlig. Jag är inte less på att vara gravid, men jag vill träffa Kotten nu. Jag vill räkna fingrar och tår. Jag vill snosa i hennes hårbotten och stryka hennes kind. Jag vill se vem hon liknar, är hon lik mig?

Efter vårt senaste samtal känner jag mig positiv. Jag ser ljust på framtiden. Vi tar det i vår takt och ingen ska tro att jag vill förstöra relationen mellan er, eller mellan dig och Kotten. Snarare tvärtom, jag behöver bara den tryggheten som jag idag har blivit lovad. Jag tror att det kommer bli bra för oss båda i slutändan. Min trygghet kommer troligen resultera i en positiv anda, och att jag lättare kan att ta in allt det nya.

Samtidigt som jag går omkring i en lyckobubbla så känner jag mig stundvis så ensam. Det gör så ont i mig att veta att detta skulle vi vart två om, inte bara när Kotten kommer till världen utan alla underbara stunder innan hon ser sitt första dagsljus. Jag har vänner och familj, men jag skulle ljuga om jag sa att det var detsamma. Jag är så avundsjuk på andra, andra som gör det tillsammans. Att se den riktiga kärleken och förväntan i deras ögon, det är helt otroligt. Jag kan inte låta bli att skylla mig själv, det var jag som tog slut på det som hade kunnat bli lika otroligt. Jag tänker att jag har betett mig illa, gjort fel val och velat för mycket.


Samtidigt som jag idag fått svart på vitt att det inte skulle vara så, vi skulle inte vara en familj. För dig var det någon annan. Det är klart det känns, men jag hoppas och tror att min prins också finns där ute någonstans.

Nu kommer ett något otydligt inlägg för er som inte vet hela situationen. Ni får ha överseende, har trots allt inte en lösenordskyddad blogg.

Det är fruktansvärt jobbigt att se någon ledsen, det är verkligen det värsta jag vet nästan. Jag önskar att mina ord räckte för att andra parter skulle känna sig lika trygg i situationen, men så fungerar det inte. Jag vet att det till en början kommer bli bäst som vi bestämt nu. Det må låta egoistiskt, men för att jag ska få må bra och kunna sprida den energin behöver jag den tryggheten. Jag kommer trots allt att vara den som är med Kotten hela dagarna i början. Oavsett vad kommer pappan alltid vara en del av hennes liv (och boende), så länge han vill det. Om inte för hans skull, så för Kottens.

Magbilder. Snart är trettiofem veckor avklarande, på Lördag går vi in i vecka trettiosex. Nu på slutet förstår jag verkligen inte vad som hände med veckorna? Pang bara så var jag höggravid och har bara någfa ynka arbetsdagar kvar. Någon som törs gissa vilket datúm Kotten tittar ut? Beräknad nedkomst är 26 maj.

Som jag nämnde tidigare här så var jag och Kottens mormor iväg på en shoppingrunda. Tänkte bjuda på ett bildregn från lite av det som blev inhandlat under dagen. Det var kläder i fokus, nu saknas inte allt för mycket till Kotten. Vagnen hämtas nästa vecka också. Det betyder att snart är vi utrustade så pass att hon är välkommen när som (även om hon skulle vart välkommen idag också ifall hon bestämt sig för att det var en bra idé).

Amning var ämnet på senaste föräldraträffen. Vi fick frågan; varför ska man amma? Jag tycker absolut att amning är något individuellt, man måste känna efter. Känna efter om man känner sig trygg med det. Däremot tycker jag att om man kan amma, så ge det ett ärligt försök. Kanske får man aldrig tillbaka sina bröst, kanske hänger de ned till knäna. Vad vet jag. Men helt ärligt, är det inte värt det?

Nu har jag aldrig själv ammat, eftersom det är mitt första barn. Jag tänker självklart amma mitt barn, om jag kan det vill säga. Jag tror att det är viktigt för relation mellan mamma och kotte. (visst får man en närhet med flaska också, då kan även pappa vara med på ett annat sätt och är man alltid två till hands så ser jag inget fel med det). Jag har dock aldrig tvivlat där, jag ska amma. Dels för att det är den bästa näringen för kotten, och dels för närhetens skull.

Trots att jag inte vill ersänna det för mig själv kan
jag förstå varför jag får höra att jag är liten.
Med kläderna på är bulan rätt liten trots allt.

Hur fick du beskedet att du var gravid?
Vi visste om att vi körde utan premetivmedel eftersom att det var planerat, gjorde därför ett test tre dagar innan min födelsedag för att veta om det var all in på min dag eller om jag skulle hålla tillbaka, det visade sig vara det senare.

Vilken vecka var du i då?
Jag var i vecka tre. Vilket betyder att bebis var knappt en vecka?

Hur reagerade du när gravtestet var positivt?
Jag blev väldigt glad, det var ju det jag (vi) ville. Ändå kändes det såklart overkligt, hade som inga direkta symtom vilket ju inte var så konstigt med tanke på hur liten del av graviditeten jag gått igenom. Min graviditet hade bara börjat.

Var du orolig för missfall?
Jag har nog aldrig oroat mig för missfall, åtminstonde inte i början. Det är jag nästan mer rädd för idag, att min älskade skatt skulle lämna mig innan hon ens kommit till världen. Nu är det så verkligt, jaq känner att hon finns där hela tiden. Är det lungt lite längre än vanligt på morgonen måste jag ersänna att jag nojar lite.

Vem i er närhet fick veta nyheten först?
Maria fick veta det först.

Hur gick ni ut med det officiellt?
Efter första ultraljudet gick jag ut på facebook med nyheten, det var lite boring jag vet. Min familj fick veta det ett par dagar innan, de fick veta det då det tog slut mellan mig och Christopher. Ringde till mamma i ren förtvivlan, ungefär så.

Hur känns det att ha en bebis i magen?
Det är fantastiskt att bära på ett nytt liv. Känslan av att veta att en helt ny människa och en helt ny personlighet skapas där inne är obeskrivlig. Kanske låter det klyschigt, med det är helt otroligt. Då kotten gör sig påmind, kan jag inte annat än älska det. Det spelar ingen roll om det ibland gör ont eller känns obehagligt. Känns som att jag redan nu knyter band till kotten på något vis, svårt att sätta ord på hur det känns.

Hur mycket har du gått upp i vikt under graviditeten?
Ungefär tio kilo och sju veckor kvar.

Cravings?
Ni kommer bli besvikna, jag har inte haft några speciella sug. Varken tegelstenar eller citrusfrukter. Klart jag har varit sugen på saker, men det har varit olika. Alltså inget jag fastnat för som kan räkna sig som craving. Ledsen att göra er besvikna.

Gravidkrämpor?
Mådde väldigt illa i början, kanske fram till vecka tolv. Prövade till och med åksjukepiller utan resultat. Många gånger satt jag på bussen och tänkte hoppa av halvvägs till jobbet, var väldigt åksjuk. Nu mot slutet har jag lite foglossningar, annars mår jag bra. Tror att vi är ett bra team, jag och kotten. Vi var bara lite oense i början, men det reder sig med tiden vet ni.

Har ni planerat några namn?
Ja, ingen har väll missat att det är en liten Kotte där inne?
Kotten Johansson.

Vad tror ni att det blir, en flicka eller en pojke?
En flicka. Eftersom att vi halvt som halvt fått det bekräftat på ultraljud också kan man knappt tro annat. Skulle det visa sig vara en pojke skulle det inte heller spela någon roll.

När är bebisen beräknad att komma?
Den 26 maj.

Har "fönstershoppat" lite på Hm:s hemsida, lagt lite kläder i varukorgen. Drömt mig bort i en värld av kläder och skor. Jag saknar verkligen min kropp nu, vill kunna klä mig snyggt. Känns så onödigt att köpa en massa kläder som passar nu, som kommer vara för stora sedan. Jag må kanske vara mindre än en del i denna vecka men nog är den i vägen, magen. Jag vill ha sommar och snygga klänningar och skor med klack. Det blir mycket barnvagnspromenader i sommar. Saknar den gamla jag. Saknar min kropp. Saknar att kunna röra mig som vanligt. Saknar att kunna kliva ur sängen utan att känna mig som en hundra kilos klump. Saknar att orka gå på stan en hel dag.

Trots allt detta har givetvis graviditeten sin charm också, älskar faktiskt min mage just nu. Mest det som finns där inne, för jag vet att världens viktigaste människa finns där inne.