Nu går det undan, nu är det bara 45 dagar kvar. Har insett att jag missuppfattat min app på telefonen och ligger i själva verket en vecka närmre förlossningen och en vecka närmre att få träffa min skatt. Jag har snart gjort trettiofyra hela veckor, och går snart in i vecka trettiofem. Räknas alltså snart som höggravid, trots att det kanske inte ser ut som så. Tungt är det ändå, känner mig som en valross i en viktklass högre då jag ska upp ur sängen på morgonen. Har jag suttit två timmar i kassan på jobbet känns det som att jag är åttio +. Annars mår jag bra, foglossningarna har inte blivit värre men inte heller bättre.

Jag har dessutom fått känna kotten hicka. Hur underbart? Hon trotsar även det trånga utrymmet och bökar runt precis som förut. Nu känns det rejält, jag kan ersänna att det gör ont emellanåt då kotten gör en helomvänding där inne. Samtidigt som det kan kännas obehagligt så är det ändå det mest fantastiska man kan vara med om. Att känna sin alldeles egna bebis, veta att hon lever och mår bra. Kotten gillar inte när hennes mamma låter hållningen förfalla och faller ihop som en krok på stolen, då kan jag få en rejäl spark i revbenet. Utrymmet för mat är numera begränsat för min del, nu är det små potioner som gäller. Inte kul då man serveras buffé under påsk.

Trots att jag inte vill ersänna det för mig själv kan
jag förstå varför jag får höra att jag är liten.
Med kläderna på är bulan rätt liten trots allt.