Ibland räcker inte ord.
Nu kommer ett något otydligt inlägg för er som inte vet hela situationen. Ni får ha överseende, har trots allt inte en lösenordskyddad blogg.
Det är fruktansvärt jobbigt att se någon ledsen, det är verkligen det värsta jag vet nästan. Jag önskar att mina ord räckte för att andra parter skulle känna sig lika trygg i situationen, men så fungerar det inte. Jag vet att det till en början kommer bli bäst som vi bestämt nu. Det må låta egoistiskt, men för att jag ska få må bra och kunna sprida den energin behöver jag den tryggheten. Jag kommer trots allt att vara den som är med Kotten hela dagarna i början. Oavsett vad kommer pappan alltid vara en del av hennes liv (och boende), så länge han vill det. Om inte för hans skull, så för Kottens.
Du ska inte behöva göra någonting som känns otryggt för dig och kotten, det ska kännas bra!
Du är inte egoistisk, du agerar bara realistiskt<3
Och dom utomstående ska inte kunna få ha någon rätt att lägga sig i och styra och ställa, det är du och barnets pappa, INGEN annan som har rätten att styra!
Du är bäst gumman <3
Du ska inte känna dig egoistisk! Du som barnets mor är ju den som önskar din älskling bara det allra bästa, och det är klart att man inte vill släppa ifrån sig något av sin kontroll över det barn man har skyddat, närt och burit allra närmast sig i nio månader. Det är inte egoistiskt på något sätt, det är bara moderligt! Kram
