Jag vet varken ut eller in, det är svårt att veta vad man borde göra annorlunda då man inte får en uns till vägledning. Jag har aldrig fått veta tankar, önskemål eller tycken från andra parter. Förutom viljan att träffas allihop, känslorna inför det har vart allt annat än positiva. Lättare har det inte blivit då jag mer än en gång fått säga ifrån, att jag inte vart redo. Om jag hade fått ha min tid, utan stress och tryck tror jag att det hela vart lättare. Det blev inte så. Hur ska jag då gå till väga?

Är det då konstigt att jag tänker på mig själv och min dotter i första hand? Tanken har aldrig varit att stöta bort någon, och absolut inte den person som faktiskt har en anknytning. Tråkigt om det uppfattats på det viset.