Idag fyller min skatt tre månader. Den 30 augusti, klockan OO:35. För tre månader sedan föddes hon, det bästa jag gjort i mitt liv. Hur kunde jag göra något så vackert? Att få den möjligheten att uppleva en förlossning utan komplikationer, en egentligen helt perfekt förlossning. Att få föda naturlig väg, vilket inte är en självklarhet. Jag fick chansen att uppleva just det, och det är det häftigaste jag gjort.

Det är något man gått och både längtat och inte längtat efter i nio månader. Det blir så verkligt men samtidigt så overkligt då det verkligen är på gång.

Hade någon frågat mig när jag låg på förlossningen, när jag legat där snart ett dygn. Snart två dygn med värkar. Då var jag inte varit fullt lika positivt inställd. Då skulle jag aldrig mer föda barn, smärtan är verkligen inte lik någon annan smärta jag upplevt i hela mitt liv. Ändå har man glömt det så fort bebisen kommer upp på bröstet, smärtan är som bortblåst.

Tre månader, ett mirakel. Känns som att det var igår hon kom till mig, samtidigt som att det känns som att hon vart hos mig jämt.