Strax innan sex denna eftermiddag anlände vi till Sunnansjönäs. Tänkte egentligen bara berätta att jag lever, som att ni skulle bry er. Jag menar det egentligen inte, har bara en sådan dag idag. Kände halvvägs hem hur paniken växte sig allt starkare. Jag ville inte hem. Jag ville inte hem till eländet.

 

Jag hade egentligen kunnat stanna resten av sommaren. Inte av den anledningen att jag stormtrivdes i mormors lägenhet, utan för att slippa komma hem. Slippa komma hem till ovissheten om vardagen här hemma. Slippa komma hem till det som får mig att tvivla på mig själv. Vad gör jag för fel? Hur många gånger ska jag förlåta och låta det vara, gå vidare? Jag vill det bästa, men jag vet inte ens vad det bästa är. Känns rätt världelöst, om jag ska vara ärlig. Just nu är det dels jag som lider, i framtiden kan det vara någon annan. Det gör ont då jag tänker på det, men det är faktum.