Jag har det bästa.

Jag erkänner att jag tycker det är jobbigt. Vem skulle inte tycka det föresten? Att se den man en gång trodde man skulle bilda en familj tillsammans med, göra det med någon annan. Det gör ont. Det är inte just personen i fråga som jag känner någon längtan eller sorg över. Utan över hur livet blivit för oss alla. Det jag fick uppleva ensam kommer de att uppleva tillsammans.

 

Men som någon sa till mig, att jag ska lägga min fokus på det jag redan har för jag har ju det allra bästa. Det är sant, jag har det absolut bästa och det kan ingen ta ifrån mig. Jag har Vilhelmina.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0