Det finns en sak jag inte kan släppa. Fick höra för inte allt för länge sedan att jag skulle tänka om och börja bete mig som en människa. Jag kan i min vildaste fantasi inte förstå, och att jag bara tänker på mig själv? Jag har aldrig varit egocentrisk, snarare tvärtom. Ska erkänna att jag är rädd för vad andra ska tycka, eller rädd var fel ord kanske. Jag bryr mig! När jag för en gångs skull tänker på mig själv och mina känslor, då får jag en massa skit slängt i ansiktet. 

 

Jag vill sätta ned foten, men jag är rädd. Jag är rädd att min dotter kommer i kläm. Samtidigt vet jag att det är ditt val om det skulle vara så, men Vilhelmina kommer i kläm. Det är egentligen det som är det jobbigaste. Jag hade aldrig kunnat glömma och komma över de ord jag fått slängt över mig som en kalldusch om det inte vore för att jag kanske kan göra det bättre för min dotter.

 

Det har vart allt annat än lätt att gå igenom en graviditet och att bli mamma som ensamstående ändå.