Jag försöker verligen stänga ute många känslor. Är det rätt eller fel? Borde man ta fram alla känslor och bearbeta dem? Jag känner mig så fruktansvärt ensam, allra hellst nu när diverse krämpor börjar göra sig påminda. Jag känner mig arg, eller förbannad skulle passa bättre in i situationen. Jag känner mig dum, hur kunde jag gå på allt? Hur kunde jag så totalt lämna ut mig till någon? Jo, för jag trodde på de där orden. Jag trodde att jag betydde något. Att det som jag trodde vi hade var så lätt att bara slänga bort, det gör ont. Att det var så lätt att bara glömma? Eller var jag bara en leksak helt enkelt? Något att fördriva tiden med? Jag borde kanske inte skriva det här, men samtidigt vill jag inte hålla det instängt. Jag vill inte stänga in mina känslor. Tanken var inte att det skulle vara vi, det var helt enkelt inte värt att kämpa för. Jag är glad för din skull, misstro mig inte, men jag tycker inte att jag har behandlats med den respekt jag faktiskt förtjänar.

Ändå känner jag min rätt tillfreds med min situation, till och från. Klarar jag det här så klarar jag allt. Ensam är stark, jag tror det ligger något i det. Klarar jag att gå igenom detta ensam så har jag en stadig grund att stå på sedan. Jag kommer hitta mig själv framförallt. Kotten kommer förhoppningsvis att ha en stark kvinnlig förebild att se upp till, finns inget ont som inte för något gott med sig. Nu har ni fått alla ordspråk jag känner till tror jag, bäst jag ger mig för den här gången.