Varje gång någon säger att jag är stark som klarar det här så växer jag några centimeter, om inte decimeter. Förut trodde jag inte alls på det, det gick in genom ena örat och ut genom det andra. Det är inte försen nu jag börjat ta till mig det, nu suger jag in det som en svamp. Jag blir så glad varje gång jag får höra alla fina ord, och över allt stöd som jag faktiskt får av er. Jag behöver nog ingen karlslok trots allt. Jag klarar nog det här, det är jag säker på. Man kan inte annat än att älska sitt liv trots allt, i det kaos vi byggt.

Känner mig föresten rätt tjock idag, på ett jäkla bra sätt (anteckna det där, för det kommer ni inte få höra ofta). Folk säger att jag är liten, men jag förstår ingenting. Nu ljög jag för visst kan jag hålla med till viss del. Min mage är för det mesta hård som en boll, basketboll för att vara noga. Kanske är en magruta jag trilskas med? Hoppas inte det föresten. Akobatövningarna som kotten utövar skulle helt plötsligt kännas så läskiga och oförklarliga isåfall.