Att vara ensamstående och/eller ha ensam vårdnad. Hur klarar man det? Hur orkar man med vardagen? Hinner man det? Svaret på alla tidigare frågor är såklart ja. Det är inte en dans på rosor, det ska jag erkänna. Inte alltid. Att ha ensamt ansvar över ett barn, det kan låta mycket. Då en del som är två inte alls klarar trycket, hur ska man då göra det som ensamstående? Det gör man, man klarar det!

Att våga be om hjälp. Första månaderna ville jag nog egentligen inte ha någon hjälp. Detta var ju mitt barn, jag är mamma, jag klarar det här. De gångerna jag faktiskt bad om hjälp, det var värt det om jag tänker tillbaka på det. Jag tror man måste träna själv också, på att känna tillit till andra människor. Känna en trygghet i att lämna bort sitt barn till pappan, en vän, en mormor eller en bror, om än bara någon timma över dagen. Det är normalt att känna lite obehag över det i början, det är jag övertygad över. Lika vanligt som det är nyttigt säkert.

När man är ensamstående har man nog en större oro över detta, större oro över att lämna bort sitt barn. Inte längre ha full kontroll, eller överblick. Då man är van att vara ensam. Van att ha allt ansvar.

Vardagen då? Hur klarar man den? Hinner man med hushållet? Att handla? Läkarbesök? Öppen förskola och babysim som man så gärna skulle vilja hinna med? Träffa vänner? Samtidigt som man ska ha hand om den lille? Omöjligt? Nej, det går det med. Med rätt inställning löser sig det mesta, och vad gör det väll om du missar den där tvättiden en gång? Du kanske inte hinner så mycket första veckorna, det är förståeligt. Det kommer med tiden. Vissa dagar kan det såklart vara svårt att ens ta sig utanför dörren (även med äldre barn), men det är förståeligt det med.

Nu, när jag ser tillbaka på vad jag har med mig i bagaget. När jag packar upp och låter tankarna gå både fram och tillbaka, är jag faktiskt väldigt nöjd att jag valde att gå den vägen jag valde att gå. Min dotter är värt all möda. Att bli ensamstående mamma till den vackraste flickan på jorden, det är, utan att ljuga, det bästa jag någonsin gjort. Man klarar det! Ensam är stark sägs det, kanske ligger det något i det?