Eftersom att vi är mitt uppe i älgjakten kan jag berätta lite vad just älgjakten förde med sig till mig som barn. Jag har många minnen från jakten, jag tror nästan (läs nästan) att det var en lika stor grej för mig som det var för pappa.

Mitt intresse för jakten började med slakteriet. Hör och häpna, jag såg det mycket intressant att se de stora djuren hänga där, upp och ned. Titta på deras stora huvuden, på nära håll. Se då gubbarna sprang där, fram och åter, inne i slakteriet. Så fort jag hörde ett skott avlösas, då visste jag. Då visste jag, att snart fick jag se älgen. Oj, vad det var spännande. Jag kan inte ha varit gammal då, kanske två. Jag tror att det är absolut nyttigt för ett barn att veta varifrån köttet kommer. Att veta att det faktiskt är ett djur, inte ett objekt. Att djuret har levt i frihet och haft ett bra liv, innan den hamnade i våra magar.

Sedan har vi jaktmackorna! Det var dagens höjdpunkt, då pappa kom hem med jaktmackorna. De var så där oförskämt goda, efter att ha gottat sig lagom mycket i nere i väskan och tagit smak av eld och skog. Han sparade alltid några till oss.

Att sedan få följa med ut i skogen, sitta på passet tillsammans med pappa. Det var stort. Känslan av att göra något nyttigt. För att inte tala om spännande. Att sitta där knäppt tyst, för tänk om det skulle komma en älg bakom busken där. Det prasslar i riset en bit bort, det visar sig vara en liten fågel. Där satt jag som ett ljus och väntade, och väntade. I säkert en kvart (fem minuter kanske var mer sant) väntade jag i tystnad. Sedan var det nog myror i baken, kanske bokstavligt talat, vem vet. Om det blev något byte den dagen? Skulle inte tro det.

Någon älg blev det inte, men ett minne för livet i bagaget fick jag med mig. Vad är då en älg i frysen i jämförelse?