Jag tvivlar på mig själv. Kanske är det inte mer än rätt, jag vet inte. Mina känslor går inte att ta på, men de är inte som förut. Det blir aldrig som i början säger många.. Jag lever kanske i en annan värld, hoppas på att det alltid ska vara så där bra. Så där pirrigt. Jag är inte dum egentligen, eller så är jag det. För jag har ljugit för mig själv, jag tänker inte göra det mer. Jag tänker vara den ärliga person jag tror mig vara.

Jag får frågan hur mina känslor kan ha ändrats så. Jag har inget svar, för jag vet inte. Hur kan man tycka så mycket om en person och sedan inte göra det? Det låter lite knäppt, men kan det vara så att man växer som personer i ett förhållande, och ibland växer man därför ifrån varandra? Det låter logiskt tycker jag. Det får bli mitt bästa svar för tillfället, för jag har inget bättre. Kommer jag någonsin ha ett bättre svar?

Jag vill att det ska kännas i hela kroppen att det är rätt. Jag kanske är hopplös, kanske får jag får leva ensam för alltid. Hoppas inte.