Vi skulle nog kunna kalla mig en fikafantast. Ungefär så. Synd att det ska kosta, synd att det inte alltid är så där hälsosamt som man hade hoppats ibland. Fast och andra sidan, det är trots allt mysigt att fika tillsammans med fina hemma också. Då får man även bukt på suget efter att baka som ibland kan komma från ingenstans. Får ni också sådanna plötsliga il? Att man bara måste göra något, i detta fall att baka? 

 

Nåja, i Fredags var just en sådan dag. En dag då jag och Vilhelmina tog vårt pick och pack och mötte upp Sofia och Vilgot som också var hemma. Hemma i vad man skulle kunna kalla våra barndomshem, i Vindeltrakterna. Vilgot var inte sen med att visa sin uppskattning över att en flicka kom för att hälsa på. Långt och fint hår, perfekt att krama sina små men starka nävar runt. Vilhelmina är rätt van vid detta laget. Hon fick ju ändå tillfälle att ge igen, då inget annat än Vilgots napp dög, den och absolut inget annat. Vilgot fick sig även en åktur i gåvagnen, Vilhelmina styrde medan han bara njöt av tillvaron. Kan det bli bättre? 

 

Runt halv elva packade vi ihop oss och begav oss mot Cafét i Vindeln. Ett nytt, eller åtminstone för mig nytt Café. Tydligen har det funnits sedan ett halvår tillbaka, på gamla brinken. Vi tog varsin smörgås med grovt bröd, vindelrökt skinka, västerbottenost, lingonvinigrett, sockerärtsplast, sallad och.. saltade potatischips! Ja, ni hörde rätt. Chips på en smörgås. Tydligen hade just denna vunnit mack-sm ett år. Jag förvånades över hur god den faktiskt var. Till efterätt blev det en cheesecake, även den en höjdare. Gott fika, och ett riktigt trevligt café, med fruktansvärt fin intredning.