Jag tittar på bilder, bilder på både mig själv,och på min dotter. Ser hur vi båda har förändrats. Framförallt min dotter, jag kollar på bilder från det att hon var bebis, hur olik hon är sig, fast ändå inte. Jag läser förlossningsberättelsen med henne, allt är luddigt då jag försöker komma ihåg den natten, natten hon kom till oss. När jag läser här, faller de sista bitarna på plats, och jag kommer ihåg.

Jag älskar att rota i mitt eget arkiv, en del saker hade jag helst raderat, så här i efterhand, "hur tänkte jag där liksom?!" medan en del är så fantastiskt att läsa att jag knappt förstår att det var jag som skrev det, eller att det var jag som var där. Upplevde. Satte ord. Sparade.

Hoppas det är bra med er, ni få som fortfarande kikar in. Med oss är det bra, full fart och två-årstrots. Finns det något roligare? Enda stunden är hon så underbar att man får nypa sig i kinden, är det verklighet? Nästa stund inte fullt lika underbart, ibland vet man liksom inte var man ska ta vägen. Mest för att man känner sig som världens sämsta, man får har mycket dåligt samvete.. Över att man ryter ifrån en gång för mycket, kanske i onödan. Att tålamodet inte håller alltid. Att man säger nej hela tiden. Att man tycker det är skönt alla minutrar hon fastnar framför Pippi på tv. Listan kan göras lång, fast och andra sidan. I det stora hela har jag en fantastisk dotter som gör mig stolt, mer än varje dag! Älskade Vilhelmina.