Att bygga en bra relation och tillit.
Egentligen oroar jag mig nog för mycket och tänker bara på allt det negativa som kan bli (och alldeles för lite på det positiva). Jag känner mig inte trygg till hundra procent att ha gemensam vårdnad egentligen då jag känner att jag vill kunna ta de beslut som kommer krävas i framtiden för mitt barn, samtidigt som jag vill att det ska kännas bra för båda parterna. Att ha gemensam vårdnad kanske egentligen är det mest naturliga och det mest optimala för båda, men samtidigt krävs det också att man ska känna en trygg relation till varandra och känna att man kan lita på varandra. För att inte tala om hur viktigt det är att man kommer överens. Jag hade aldrig någonsin tvekat eller ifrågasatt detta om allt känts bra.
Såklart jag vill att pappan till mitt barn också ska känna sig så trygg som möjligt med situationen. Kanske är det enda som krävs att umgås mer, prata mer om saker och bygga en tillit till varandra för att jag ska känna annorlunda? För idag känns inte allt bra. Den känslan är jag dock övertygad om att den kan komma att se annorlunda ut om vi jobbar på det, men det kräver att båda är villiga att göra det. Jag vet nog egentligen vad mycket handlar om, men det är mycket som inte kan skrivas ut här.
Hej Linnea,
Ha följt bloggen en tid nu. Kan inte låta bli att fundera över denna text. Som jag ha förstått det beslutade ni tillsammans att skaffa barn. Är inte tillit en given anledning till det beslutet? Jag vet inte hur ni beslutar om allt men jag kan bara försöka tänka mig in i situationen. Om det finns en pappa som fullt ut vill ta sitt ansvar och en mamma som vill låta sitt barn växa upp med pappan. Varför inte då ha gemensam vårdnad?
Är tankar som ha slagit mig då jag följer din blogg bara :)
Hej "Ella"!
Kul att du hittat hit till min blogg. Tänkte jag skulle försöka svara på din fråga så gått det går. Då vi planerade barn ihop var det självklart en givet beslut att vi skulle ha gemensam vårdnad. Jag är jätteglad att pappan faktiskt vill ta sitt ansvar och finnas där för barnet. Samtidigt är det så mycket runt omkring, mycket som jag inte skriver om i bloggen också. Jag tycker själv att jag blivit rätt illa behandlad då han så tydligt gått tillbaka till sin förra flickvän och planerar sitt nya liv (gamla?). Det har varit en del tjafs, och vi har inte träffats så mycket som jag hade behövt för att känna den tillit som krävs. Vi pratar inte om grejer, bara en sådan sak. Missförstå mig inte nu, det är nog lika mycket mitt fel så jag skyller inte på någon nu.
Kanske blir det nu gemensan vårdnad iallafall, men jag kan inte rå för att jag känner mig rädd att bli av med en massa dagar som jag behöver då barnet kommer att bo hos mig första året. Bara en sådan sak. Kommer han kräva fler dagar då? Mer än de 60 han måste ta?
Hoppas du fick svar på din fråga :)
Kramar från Linnéa
