En hundradels sekund.

En hundadels sekund är det enda som krävs och allt hade kunnat se annorlunda ut. Det gör så ont i hela mig då jag tänker på hur det hade kunnat bli. Det gör så ont i hela mig att jag inte är hos dig nu. Det gör så ont att jag är rädd för vad jag skulle möta. Jag är rädd att möta en person jag inte känner igen. Den starka personen med så mycket kärlek i sig att det skulle kunna koka över och rinna utanför. Jag vill så gärna finnas hos dig som många gånger förut. Jag vill att du ska veta att jag alltid finns där, oavsett. Jag vet att du redan har för dig värdefulla personer hos dig, vilket känns bra. Jag älskar dig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0