Vår dag började strax innan sju, kanske tjugo i. Som vanligt den första halvtimman, timman (timmarna ibland) av dagen låg vi kvar och myste lite i sängen innan det var tid för frukost för mamman. Vilhelmina har varit upp en gång vid halv sex och ätit redan.

Sedan rullade vi mot stan, tanken var att ta en promenad men motivationen till det var inte så hög då slask och regn lyste med sin närvaro. Därför fick det bli bussen istället. Eller, rullade mot stan gjorde vi föresten inte än. Vi rullade först mot Ida för att träffa tjejerna, och bebisarna. Lite mys och gott fika sitter aldrig fel. Riktigt trevligt.

Efter ett stopp öst på stan rullade våra vagnar vidare in till kärnan. Jag och Ida tog en snabb runda på stan. Mitt syfte med stadsbesöket var egentligen bara att boka tid för att färdigställa tatueringen på armen, inte att köpa något. Fick trots det med mig en matta hem.. men det var nödvändigt. Eller, jag får helt enkelt intala mig att det var nödvändigt. Känns lite bättre då.

Föresten, Ida hade tydligt skönt golv. Min dam somnade nämligen på golvet medan ytterkläderna skulle på. Jag hade lika gärna kunnat glömma henne där, för där låg hon.

Ensam vårdnad var egentligen mitt enda alternativ under graviditeten. Eller det var det enda jag kunde tänka mig. Jag kände mig inte trygg i att ha gemensam vårdnad, då det var mycket annat runt omkring. Jag ville ha kontroll. Det var mycket "tänk om.." "tänk om.." som snurrade i mitt huvud. Jag gick igenom denna graviditet ensam, och jag var inställd på att bli ensamstående. Jag var inställd på att ha ensam vårdnad.

Nu får ni inte missförstå mig, jag har inget bestämt utan har bara funderat lite. Finns det någon anledning till att ha gemensam vårdnad då man aldrig haft det innan? Tänker mig att det viktigaste är väll att hon har både mamma och pappa i sitt liv? Att båda älskar och finns där för henne. Då spelar väll vad som står på papper ingen roll? Det är handlingar som har betydelse, och de finns där idag.

Det var bara en tanke!

Idag blev en pappa-söndag för Vilhelmina. Mamman passade på att ta en sväng ned på stan utan barnvagn eller sele. Jag känner mig allt mer avslappnad nu, det känns helt ok att lämna henne en stund så där. Jag saknar henne galet fort bara! Det är skönt en liten stund att bara vara jag, sedan börjar jag tänka hur hon har det och ungefär vid samma tidpunkt vill jag bara snosa henne i håret och pussa henne i nacken. Älskade unge.

Vilhelmina har somnat och jag måste erkänna att det känns frestande att göra henne sällskap i sovrummet. Har haft en toppen dag idag. Imorgon satsar vi på nya äventyr, imorgon blir det en sväng ned på stan. En sväng ned på stan, en löningsfredag, hur dum får man vara? Nå väl.

Jag och Vilhelmina har just kommit in från en lång och inte allt för härlig promenad. Eller, jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tyckte det var härligt eller inte. Ena sekunden, med solen värmande i ansiktet, var det döhärligt. Andra sekunden då det blåste iskalla vindar, ja ni förstår? Att jag valde mjukisbyxor sedan var dagens flopp, att jag valde ett par mjukisbyxor som jag måste ha världens häng på för att de ska nå ned till fötterna (krymt i torktumlaren), det var en ännu större flopp! Det är inte skönt att gå långt med häng, det skaver så där härligt i ljumskarna ni vet.

Vi tog milen idag, faktum är att vi promenerade lite mer än en mil. Strax över elva kilometer. 

Babysim steg ett är nu klart. Tråkigt tycker både jag och Vilhelmina. Hon som just börjat känna igen sig och bli helt tokig då vi kommit in till bassängen. Eller, redan i omklädningsrummet skiner hon upp faktiskt.

Kunde därför inte hålla mig från att boka in oss på babysim steg två, som börjar nu i november. Undrar vad vi får lära oss då? Kanske fördjupa oss i dykningen? Eller varför inte lära de små lite crawl? Ryggvändning? Eller kanske livräddning? Det vi har tränat på i steg ett är inte lika avancerat. Vi har tränat magläge och ryggläge, simma med armpuffar, hålla andan, vara under vatten, hålla i kanten och åka på mammas rygg.

Det har varit så kul. Allrat hellst senaste gångerna då jag märkt hur kul Vilhelmina verkar tycka att det är. Idag fick hon sitt allra första diplom, bra jobbat!

..sådan dotter. När jag tittade på bilden på mig som liten, tänkte jag på min lilla Vilhelmina. Finns (en del) likheter trots allt? Den övre bilden är jag som liten, den undre är på lilla V.

När jag tittar på bilderna från dopet så tycker jag att du mycket längre ut än vad jag företsällt mig... men kan ju vara en synvilla... Så jag undrar alltså hur lång är du?

Svar: Du har så rätt. Jag är rätt lång, hela 175 centimeter. Klackarna på (vilket jag har på dopkorten), och du kan plussa på tio centimeter. Kanske förklarar varför jag ser så lång ut? (:

Jag var en mycket (överdriver inte då jag säger mycket) bestämd liten dam som liten. Verkade gilla då det gick åt skogen för andra, åtminstone min bror. Han fick tydligen stå ut. Jag kivades och retades med honom ända tills han blev less och röt ifrån. Då skrek jag, krokodiltårar. För då blev våra föräldrar arg, på min bror såklart. Mycket kul, tyckte jag.

När då min första syster kom till världen, med kolik på köpet. Då var jag inte nöjd. Lite svartsjuk skulle man nog kunna kalla det. Jag gjorde allt för att få lite uppmärksamhet. Jag gjorde en majbrasa på golvet i köket bland annat.

När jag började skolan då? Hur var jag då? Katastrof? Nej, jag har alltid varit mer eller mindre blyg i skolan. Inte velat ta så mycket plats. Jag började förskolan ett år tidigare för att det tydligen skulle vara bra för mig att få träffa andra barn. Barn som var äldre än mig. Det tog de vara på rätt fort. Jag minns framförallt hur de andra barnen försökte få mig att säga ord som fantomen. "Tantomen" sa väll jag, sedan skrattade de. Att de sedan stod i en ring runt mig, alla barnen, och skrattade var ett kapitel för sig. Då ville jag nog att jorden skulle gå sönder och ett hål skulle, från ingenstans, befinna dig under mina fötter.

Det blev bättre året därpå, då jag fick gå med barn i min egna ålder. Någon stor plats ville jag fortfarande inte ta. Gillade väll inte att stå i centrum.

I högstadiet var jag väll som de flesta andra i min ålder. Nyfiken på livet. Nyfiken på att upptäcka. Sprit, cigaretter, piercing, skolka, provocera, kärlek och sex. Ja, allt det där. Prövade allt det där, kände mig vuxen? Eller kände att jag var någon, kanske stämmer mer in i sammanhanget. Ingen skulle säga till mig vad jag skulle och inte skulle göra. Det var mitt liv, ingen skulle bry sig. Nu ska ni inte tro att jag var någon ligist, det var jag inte. Jag menar, det hade kunnat vara så mycket värre. Jag klarade skolan, och gick ut med ett godkänt i alla ämnen. Fast och andra sidan, vägen dit var inte helt spikrak.

Vi lär av våra misstag, därför måste vi också få hamna där.

Eftersom att vi är mitt uppe i älgjakten kan jag berätta lite vad just älgjakten förde med sig till mig som barn. Jag har många minnen från jakten, jag tror nästan (läs nästan) att det var en lika stor grej för mig som det var för pappa.

Mitt intresse för jakten började med slakteriet. Hör och häpna, jag såg det mycket intressant att se de stora djuren hänga där, upp och ned. Titta på deras stora huvuden, på nära håll. Se då gubbarna sprang där, fram och åter, inne i slakteriet. Så fort jag hörde ett skott avlösas, då visste jag. Då visste jag, att snart fick jag se älgen. Oj, vad det var spännande. Jag kan inte ha varit gammal då, kanske två. Jag tror att det är absolut nyttigt för ett barn att veta varifrån köttet kommer. Att veta att det faktiskt är ett djur, inte ett objekt. Att djuret har levt i frihet och haft ett bra liv, innan den hamnade i våra magar.

Sedan har vi jaktmackorna! Det var dagens höjdpunkt, då pappa kom hem med jaktmackorna. De var så där oförskämt goda, efter att ha gottat sig lagom mycket i nere i väskan och tagit smak av eld och skog. Han sparade alltid några till oss.

Att sedan få följa med ut i skogen, sitta på passet tillsammans med pappa. Det var stort. Känslan av att göra något nyttigt. För att inte tala om spännande. Att sitta där knäppt tyst, för tänk om det skulle komma en älg bakom busken där. Det prasslar i riset en bit bort, det visar sig vara en liten fågel. Där satt jag som ett ljus och väntade, och väntade. I säkert en kvart (fem minuter kanske var mer sant) väntade jag i tystnad. Sedan var det nog myror i baken, kanske bokstavligt talat, vem vet. Om det blev något byte den dagen? Skulle inte tro det.

Någon älg blev det inte, men ett minne för livet i bagaget fick jag med mig. Vad är då en älg i frysen i jämförelse?

Kanske dax att boka tid för tatuering? Nu är jag grymt peppad på att köra klart armen som jag påbörjat. Jag hade tider bokade för att färdigställa, men blev gravid. Amma gör jag kanske två gånger per dygn nu, på natten och tidig morgon. Snart kanske inte alls med andra ord.

Från början var inte tanken att köra hela armen, men jag har tänkt fram och tillbaka (har ju haft cirka nio månader plus fem månader på mig att göra just det, att tänka). Jag kommer köra hela armen, det kommer bli toppen. Längtar efter att få sätta nålarna i huden igen. Här kommer lite inspiration.

Jag önskar verkligen att det hade sett mer ut så här just nu, mindre mat och mer sömn. Två timmar till, kooom iiiigen!!

Jag kände att jag borde åka hem till Sunnansjönäs lite nu då min mormor faktiskt är på besök, innan hon reser hem tillbaka till Bollnäs. Träffar henne inte allt för ofta, vilket har sina orsaker. Tänkte därför passa på nu, när jag dessutom själv slipper köra femtio mil enkel väg. Perfekt!

Vad möts jag av då vi kommer hem då? Om inte en massa snö? Det har snöat mycket här idag, säkert fem centimeter som lagt sig på backen. Mysigt. Hoppas snön ligger kvar imorgon så jag hinner njuta lite av nysnön.

Har inte ens en cd-läsare på min dator, det borde jag ha förstått. Skit också!

Jag känner mig som en zombie idag, milt uttryckt. När man börjat bli bekväm i att kliva upp endast en gång och mata under natten (ibland ingen). Då känns det i kroppen med en natt som denna. Nej men, vad sägs om att äta klockan 23.30, klockan 02.30, klockan 5.00, klockan 6.00 och ja.. Varför inte klockan 7.30 också morsan? Sliten idag? Ja.

Vilhelmina är glad ändå. Hon verkar inte lida att ett par uppehåll i sömnen, så här ligger hon och och jollrar, skrattar och det spritter i kroppen på henne. Hon är så söt, att jag kanske kan ha glömt hur jobbig natten var.

Att vara ensamstående och/eller ha ensam vårdnad. Hur klarar man det? Hur orkar man med vardagen? Hinner man det? Svaret på alla tidigare frågor är såklart ja. Det är inte en dans på rosor, det ska jag erkänna. Inte alltid. Att ha ensamt ansvar över ett barn, det kan låta mycket. Då en del som är två inte alls klarar trycket, hur ska man då göra det som ensamstående? Det gör man, man klarar det!

Att våga be om hjälp. Första månaderna ville jag nog egentligen inte ha någon hjälp. Detta var ju mitt barn, jag är mamma, jag klarar det här. De gångerna jag faktiskt bad om hjälp, det var värt det om jag tänker tillbaka på det. Jag tror man måste träna själv också, på att känna tillit till andra människor. Känna en trygghet i att lämna bort sitt barn till pappan, en vän, en mormor eller en bror, om än bara någon timma över dagen. Det är normalt att känna lite obehag över det i början, det är jag övertygad över. Lika vanligt som det är nyttigt säkert.

När man är ensamstående har man nog en större oro över detta, större oro över att lämna bort sitt barn. Inte längre ha full kontroll, eller överblick. Då man är van att vara ensam. Van att ha allt ansvar.

Vardagen då? Hur klarar man den? Hinner man med hushållet? Att handla? Läkarbesök? Öppen förskola och babysim som man så gärna skulle vilja hinna med? Träffa vänner? Samtidigt som man ska ha hand om den lille? Omöjligt? Nej, det går det med. Med rätt inställning löser sig det mesta, och vad gör det väll om du missar den där tvättiden en gång? Du kanske inte hinner så mycket första veckorna, det är förståeligt. Det kommer med tiden. Vissa dagar kan det såklart vara svårt att ens ta sig utanför dörren (även med äldre barn), men det är förståeligt det med.

Nu, när jag ser tillbaka på vad jag har med mig i bagaget. När jag packar upp och låter tankarna gå både fram och tillbaka, är jag faktiskt väldigt nöjd att jag valde att gå den vägen jag valde att gå. Min dotter är värt all möda. Att bli ensamstående mamma till den vackraste flickan på jorden, det är, utan att ljuga, det bästa jag någonsin gjort. Man klarar det! Ensam är stark sägs det, kanske ligger det något i det?

Här har ni Vilhelminas gudföräldrar, de som fått mitt förtroende. Min vän Maria och min bror Johan. Massor med kärlek till er!

Min dam har missförstått det här med att pussas, hon måste ha blandat ihop det med hångel. Vilket inte passar in i sammanhanget mamma-dotter.

Idag blev det lunch på café station. Tillsammans med Idah, lille Melvin, Sanna och Astrid. Väldigt mysigt. Blev en västerbottensostpaj för min del och sallad för de andra. En cola för min del och vatten för de andra. Snacka om att jag kände mig inte-så-hälsosam-i-jämförelse. Haha.

Tänkte då vi satt där och babblade på som bäst. Vi har ju inga hämningar vi mammor, vi snackar om på om allt och då menar jag verkligen allt. Som förälder blir man nog en aning okänslig, dessutom har man allt det där gemensamt. Mjölk som sprutar åt alla håll och kanter. Förlossningen, blod, att spricka hela vägen och slem i massor. Livets träd, moderkakan som av Idah förklaras likna en köttbit, typ en entricot. Vad har hänt med oss mammor? Vi har blivit spritt språngande galna?

Föresten, Frida (som tagit bilder och porträtt från dopet) har ju en facebooksida också. Där har hon mer bilder än på bloggen, grym är hon! In och gilla hennes sida vettjah.

"Fridafotar" heter sidan.

Kan verkligen inte hålla mig tills bilderna kommer på skiva hem i min brevlåda i sin fulla storlek och kvalité. Vill dela med mig, ni får en liten tjuvkik! Bilderna är tagna av Frida och hennes blogg hittar ni här: enffrida.blogg.se

OBS! Dessa bilder är från instagram och ger kanske inte fotonörden (som hon själv kallar sig) rättvisa.

Som rubriken lyder har jag stulit några bilder, bilderna är inte i full storlek eller kvalié. Detta får helt enkelt bara bli en liten tjuvkik från dopet. Kul med fyra generationer på både min och Christophers sida. Bilderna finns i full storlek på sokkerflikkan.blogg.se. Väntar med spänning på bilderna Frida fotat!

Tack allihop för att ni var med oss och gjorde denna dag helt underbar, en dag vi ska minnas med ett leende. Vilhelminas dopdag den sjätte oktober tvåtusentolv. Som jag anade gick det alldeles för fort. Bara den lilla detaljen att man ska hinna prata med allihopa och tacka för presenter verkade vara underskattat.

Nervös, det var jag. Jag skakade då jag skulle ta emot dopbeviset, men det gick ju bra! Är glad att det är över. Samtidigt som jag gärna gjort om det. Lustigt det där.

Vill bara tacka alla så oerhört igen, för att ni ville dela denna för oss speciella dag.

Imorgon är en stor dag. Imorgon (idag om man kollar klockan) döps Vilhelmina. Tårtorna är just klara, en sak ur världen iallafall. Nu är det bara resten kvar. Förlåt för min dåliga uppdatering, men vart mycket. I be back!

Man får verkligen sota för det man säger högt. Sist jag var hos min bvcsköterska skröt jag över att hon minsann sov hela nätterna, åtminstone majoriteten av gångerna. Det fick jag sota för. Vilhelmina har vaknat och ätit nattmål tre nätter i raken nu, men hon somnar ju om utan tjafs så det är väll inget att bråka om, egentligen.

Idag ska vi får lite nytta gjort, blir en sväng på stan innan babysimmet. Köpa material till tårtorna och eventuellt någon klänning till Vilhelmina att ha på dopet, på fikat efteråt.

Ses sedan mina vänner!

Idag är det den första oktober. Fem dagar kvar innan Vilhelminas dopdag. Tiden flyger iväg, när vi spikade datumet kändes det oerhört långt bort men nu är dagen snart här. Idag är sista anmälningsdagen, det ser ut att bli runt femtio skallar. Brorsan bakar för fullt idag, och jag har satt Vilhelminas pappa (flickvän mer troligt), på att baka. Några moment mindre att tänka på.

Vips! Så hade jag bara tårtorna i bakväg att tänka på, och dukningen, och upplägget, och kaffet, och handlingen, och den sista psalmen som inte är spikad, och fixa kläder som Vilhelmina kan ha på fikat efteråt, och sidenbanden som måste klippas och sys, och GAAAH!

Men, jag känner mig rätt lugn ändå. Det är bara sådan jag är. Det kommer lösa sig. Tid finns alltid, om man prioriterar den rätt. Min dotter ska döpas på Lördag, det blir hennes alldeles egna dag. En hel drös med människor kommer finnas till hands på hennes alldeles egna dag, det kommer bli toppen!

Fast, nu ljög jag lite. Vilhelmina delar dagen med sin mormor, givetvis. Min mamma fyller år på Lördag också, den 6 oktober döps min dotter och min mamma fyller år. Grattis i förskott mamma! Grattis i förskott Vilhelmina! Perfekt tänker jag, då behöver vi inte köpa någon present till min mamma. En av doppresenterna duger väll gott och väl? Eller? Hihi!