Det var kanske onödigt att posta inlägget jag skrev igår, då känslorna tagit över. Det brukar inte sluta så bra. Nu ligger inlägget där, och många har redan läst det. Inte så att jag inte menar det jag skrivit, för det gör jag.

 

Hur kan man efter att läsa en blogg dömma en människa så oerhört? Jag vet att jag själv gjort samma misstag, som så många andra. Det jag skrivit här i bloggen är inte ens halva verkligheten, mycket har jag skrivit men ännu mera har jag hållt för mig själv. Just för att inte peka ut någon. Verkligheten är inte så förfinad som ni kanske fått läsa här i bloggen, den är heller inte så fruktansvärd som jag just fick den att låta. Det jag menar är, det är mycket man inte kan skriva i en blogg som är öppen för alla. Det med respekt för andra. Mycket av mina tankar och känslor finns inte nedskrivet offentligt, det är känslor som jag inte själv kan ta på och än mindre sätta ord på.

 

Kanske hade det vart mer förståeligt (för de som tycker jag gjort fel val och agerat fel i vissa lägen), ifall jag delat med mig av precis hela min historia. Delat med mig av hela min känslobank. Det kan jag tyvärr inte göra, hoppas ni förstår. Det är skönt att skriva av sig, dela med sig, det är som terapi för själen. Därför vill jag skriva om det som tynger mig, men ändå hålla det på en någorlunda vettig nivå.

 

I hela den här härvan, att jag ensam har gått igenom mer än halva graviditeten och ensam blivit mamma till världens vackraste dotter. Den dotter som får mig att ändå kunna se över allt, att försöka göra det bästa av situationen jag själv satt mig i. Idag är jag faktiskt någorlunda tillfreds med min vardag, det tack vare att jag i skrivande stund har en person i mitt liv som jag hoppas få behålla. Dessutom har jag, som jag skrev tidigare, världens vackraste lilla flicka.