Idag har jag haft lite egentid. Njöt jag? Jag vill inte påstå att det var det bästa jag gjort på länge, men det var nog det nyttigaste jag gjort på länge. Nyttigt för alla parter. Nyttigt för både mig, Vilhelmina och Vilhelminas pappa. Vilhelmina har alltså haft egentid tillsammans med sin pappa idag. Jag tror jag måste vänja mig vid tillvaron, vänja mig vid bara tanken att vara ifrån mitt lilla hjärta. Det var jobbigt idag, men om ett år ska jag inte behöva känna den känslan. Om ett år ska det kännas helt ok att lämna henne hos pappa en hel helg, jag hoppas att det kommer att vara så.

 

För att inte tala om, vad gör man med händerna då man går på stan helt själv? Utan varken en bebis på armen, i bärselen eller i vagnen? Det känns fruktansvärt obekvämt. Det känns naket. Det känns ensamt. Fast och andra sidan fick jag ett mottagande hemma av min dotter som heter duga. Ett leende som inte kan misstolkas. Ett leende som verkligen lyste upp hela rummet. Ett leende som sa "mamma, jag har saknat dig!!".

 

Väl hemma hann vi med både mat, mys och lek. Vi hann ju trots allt sakna varandra en hel del på under de två och en halv timma jag var hemmifrån. Här kommer några bilder, Vilhelmina fick ett litet problem att lösa, då foten fastnade i hennes trassel-bit-bjällra-lek-boll. Det löste sig, till slut.