Så, då är vi installerad och klar hemma i stan. Här är också hemma, trots allt. Nattningen av Vilhelmina gick bra, det var verkligen inte något jag väntat mig. Jag tar på henne pyjamasen innan vi åker från Sunnansjönäs, tänkter att med lite (ganska mycket) tur, somnar hon i bilen och kanske skulle kunna gå att lyfta över till sängen hemma. Det blev inte riktigt så, men det blev ypperligt ändå.

Hon protesterade ett tag i bilen, då tröttheten tagit över. Efter kanske tio minuters skrikande, somnar hon till slut. Lagom hemma, då vi vridit om nyckeln och bilen stannat, då vaknar Vilhelmina. Såklart, men hon är inte ledsen. Inte arg heller för den delen. Bara rätt neutral skulle jag vilja påstå. Hon väntar snällt på att bli upplockad från sitt babyskydd (nästan så att man hade kunnat glömma henne där, så tyst var hon). Jag flyttar henne från babyskyddet till sängen, pussar henne godnatt och börjar packa upp. Hon jollrar lite för sig själv, och nästa sekund sover hon.

Det är en lyckad nattning för oss. Synd bara att det mest troligt var av ren tillfällighet. Men, skam den som ger sig. Kan man säga så? "Hoppas" kanske passar bättre in i sammanhanget.