Vi har ett dilemma. Min dotter kommer aldrig att fylla nio månader. Hon är nämligen född 30 maj, det finns inte trettio dagar i Februari!! Gaah! Vi får helt enkelt hoppa över att räkna med nio, och härda ut till tio.

Eller ska man räkna den andra mars? Eller tjugoåttonde Februari? Den som satt ihop månader och dagar har absolut ingen koll, vart kan man klaga?

Vi har en runda som vi brukar gå, eller brukar och brukar.. Vi (läs jag) har varit allt annat än hurtiga nu på slutet måste jag medge. För någon månad sedan hade jag kunnat säga så, att jag brukar gå denna runda. Däremot har de senaste dagarna bjudit på fantastiskt väder, vilket lockat med barnvagnspromenader. Väldigt skönt, och välbehövligt! Vår runda till Ersmark blir ganska exakt en mil. En potential löprunda då det blivit lite varmare ute kanske?

Idag har jag myst med tjejerna medan Vilhelmina tagit god hand om småkillarna. En dold talang? Eller en liten flört? Vem vet. Tack för bilderna Idah!

Nu har jag äntligen börjat med armen som blev avslutat kapitel då jag blev gravid i September 2011. Om två veckor ska jag dit igen, och fortsätta med mitt konstverk. För det är precis vad det är, tatuering är konst! Konst i precis sådan form som jag gillar. Att man dessutom kan spegla sig själv i dessa verk, det är helt underbart.

Jag får väll egentligen inte yttra mig över dessa två begrepp, då den faktiska innebörden i orden nog är betydligt allvarligare. Fast och andra sidan, det finns väll mildare varianter. Vi kan säga att jag har en mildare variant. Varför då kanske ni undrar? Jo, över det här med dagisplats!

Verkligheten har kommit ikapp mig och jag har börjar inse att det kanske inte kommer vara möjligt med ett vanligt dagis, som stänger runt sexsnåret. Jag har så många som fyra dagar (fyra dagar på ett två veckor) olösta, då jag slutar alldeles för sent. Jag vill ordna det så det funkar för oss, jag kan inte förlita mig på att andra alltid ska finnas till hand och kunna hjälpa.

Ett nattdagis känns jobbigt. Bara tanken över det känns jobbig faktiskt. Att det sedan inte ligger i närheten av oss gör det hela ännu jobbigare. Jag vet inte hur pass anpassat schema jag kan få på jobbet. Kanske går det att lösa dessa obekväma tider, kanske oroar jag mig i onödan. Kanske går åtminstone några av tiderna att lösa. Jag måste bara ta tag i det hela. Det mesta brukar trots allt lösa sig. Bara, vart ska jag börja?

Man känner sig så maktlös då de små liven har det kämpigt med både det ena och det andra. I skrivande stund är det tänder på väg igen, åtminstone misstänker jag det. Det är både fingrar, saker och mamma i munnen. Gnäll och bök. Ingen vidare ostörd sömn, jag är upp minst en gång i timman och stryker henne över huvudet och ger henne nappen (sömnen skulle kunna bero på att vi sovit borta senaste nätterna, och att hon därför inte riktigt kan komma till ro). Dålig i magen är hon också, min älskling.

Vi har haft två, i det närmsta laget, katastrofer de senaste dagarna. Då snackar vi bajskatastrofer. Ni vet, då det enda som gör situationen hanterbar är att på valfritt sätt placera hela ungen i duschen. Spritt språngande nacken. Tvätta av och på med nya kläder, då de gamla nästan (läs nästan) varit på väg ned i soporna.

..men vi redde ut det, ni behöver inte oroa er för oss. Vi är rena och torra, båda två. V sover sedan tre timmar tillbaka och jag njuter av lite tystnad. Tröstat har vi hunnit med två gånger redan, vi får se vad natten har att erbjuda.

Som rubriken lyder, mitt lilla busfrö. När vi äter mat här hemma, eller mellanmål för den delen.. Så kan hon liksom inte hålla sig från att göra en massa tokigheter, som att bita tag i skeden eller sträcka upp händerna rakt upp i luften och rynka så där underbart på näsan. Hon är så söt just då att jag skulle kunna äta upp henne, bokstavligt talat. Det är säkert dumt att skratta med henne då hon gör dessa tokigheter, men det är svårt att göra annat.

Jag tvivlar på mig själv. Kanske är det inte mer än rätt, jag vet inte. Mina känslor går inte att ta på, men de är inte som förut. Det blir aldrig som i början säger många.. Jag lever kanske i en annan värld, hoppas på att det alltid ska vara så där bra. Så där pirrigt. Jag är inte dum egentligen, eller så är jag det. För jag har ljugit för mig själv, jag tänker inte göra det mer. Jag tänker vara den ärliga person jag tror mig vara.

Jag får frågan hur mina känslor kan ha ändrats så. Jag har inget svar, för jag vet inte. Hur kan man tycka så mycket om en person och sedan inte göra det? Det låter lite knäppt, men kan det vara så att man växer som personer i ett förhållande, och ibland växer man därför ifrån varandra? Det låter logiskt tycker jag. Det får bli mitt bästa svar för tillfället, för jag har inget bättre. Kommer jag någonsin ha ett bättre svar?

Jag vill att det ska kännas i hela kroppen att det är rätt. Jag kanske är hopplös, kanske får jag får leva ensam för alltid. Hoppas inte.

Idag har vi hängt i pulkbacken, åkt lite pulka och käkat lite korv. Druckit choklad och bara varit.