När jag ligger här om kvällarna och riktigt känner efter, då känner jag verkligen hur tungt det är. Hur tungt det är att vara ensam. Hur mycket jag saknar att ha någon där. Ända sedan jag var sexton år har jag haft just det, någon att dela allt med. I år fyller jag tjugotvå och är ensam. Bara den tiden innan kotten kommer till världen, då hade jag verkligen behövt någon att älska, och någon som älskar mig (och det som komma skall). Jag hade aldrig i min vildaste fantasi tänkt att det skulle bli så här. Jag ville dela det med någon. Det gör så fruktansvärt ont då jag tänker på hur det blev, hur lite jag uppenbarligen betydde. Jag anklagar mig själv, var det mina hormoner? Jag saknar att kunna säga vi, nu är det bara jag. Jag och den finaste människan i magen. Ändå saknas det något, det saknas en familj. Tanken var väll inte att det skulle vara vi, eftersom du valde någon annan.

Att ha någon att dela middagar med, att ha någon att vakna bredvid. Att ha någon att planera framtiden med, planera inför kottens ankomst. Att ha någon att drömma sig bort i inredningens värld, framförallt det som kotten kommer att behöva. Jag tror ingen som inte själv vart där själv förstår hur jag känner. Att istället se den man en gång trott att man skulle bilda en familj med drömma sig bort i den världen med någon annan, planera ett liv som familj och det runt omkring. Titta på säng till kotten tillsammans. Det gör så fruktansvärt ont, även om jag inte vill erskänna det för mig själv.