Min älskade unge fyller sex månader idag. Ett halvår har gått sedan vi låg på bb här i Umeå, ett halvår sedan vi låg på bb med en bara några timmar gammal liten V. Ett halvår sedan jag låg i den där fruktansvärt obekväma sängen, borde sova, men kunde inte slita blicken från det bästa som hänt mig. Kunde verkligen inte slita blicken.

Idag är hon ett halvår. Det är en klyscha, att tiden går fort.. men tiden har verkligen flygit förbi. Var är min lilla, lilla bebis? Lilla V lär sig nya saker varje dag. Små, små framsteg som leder till något stort. Visst är hon en bebis ännu, men inte länge till. Inte länge till om det ska gå i den här farten. Små egenheter växer fram allt mer, och hon blir allt mer en egen individ. Otroligt att vi ska få följa hennes resa.

•Vilhelmina äter numera riktig mat till lunch, och hon älskar det. Hon gör dessutom alldeles ljuvliga ljud samtidigt, något i stil med "am nam nam nam". Favoriten än så länge är älgkött med potatis, morot och palsternacka. Det smakar lite som.. köttsoppa! I mindre salt och fast koncistens. Vilhelmina äter även gröt till middag, gröt med banan. Det är till och med bättre än älgen, tycker V. Dessutom har hon ratat smakpotioner från början, "mer mat morsan"!

•Att Vilhelmina skulle ta sig fram obehindrat är väll att ta i. Däremot är det på god väg. Hon tar sig lite grann bakåt och runt, runt i cirklar. Ibland tar hon sig fram då man har tittat bort, jag får nog aldrig veta hur det gått till. Vilhelmina tar sig nu själv upp på alla fyra, står där och gungar en stund. Hon ser väldigt koncentrerad ut då hon gör det, vill jag tillägga. Inte allt för sällan lägger hon på ett grymtande ljud.

•Sitter gör hon. Det har hon gjort ett tag, fast nu sitter hon stadigt. Skulle hon ramla är hon duktig på att ta emot sig de allra flesta gånger. På en filt kan man alltså lämna henne i sittande läge.

•Att hon sover hela nätterna skulle också vara dumt att påstå. Hon äter inget på natten, eller jag försöker. Hon vaknar oftast en eller ett par gånger, men numera fungerar oftast nappen utmärkt.

•Vilhelmina är en bestämd liten tjej. Dessutom har hon lite dåligt tålamod, det är ingen bra kombination. Hemmamiljön blir allt mer ointressant och att komma ut och se och göra annat uppskattas allt mer. Utanför lägenhetens väggar är hon oftast nöjd, så länge hon inte är trött eller hungrig förstås.

Precis en sådan här skulle Vilhelmina (läs jag) vilja ha och kramas med i sängen. Förstå vad underbart.

Idag vaknade en viss dam klockan fyra, KLOCKAN FYRA!! Det var inte en mänsklig tid att vakna kan jag tycka, så jag kämpade envist för att V skulle sova åtmontone två timmar till. Efter mycket om och men, somnar hon igen..
..och sover till nu? Eller till halv tio. Ska det vara så ska det vara kanske hon tycker. Det verkar åtminstone så.

Nåja, lite sovmorgon har väll ingen dött av. Vad jag vet. Får lite dåligt samvete att hon helt missar frukosten, hoppar direkt på mellanmålet liksom (även om båda består av ersättning). Fast och andra sidan inser jag att det nog inte gör speciellt mycket. Igår tillexempel, då somnade hon just innan mellanmålet, och sov fram till middagen. Då var det alltså mellanmålet som fick lysa med sin frånvaro.

Bjuder på en bild på Vilmis mitt i grötmålet. Haha, Vilmis har etsat sig fast i huvudet på oss sedan förra veckans Solsidan. Går bara inte att sluta. Lilla Vilmis, ungefär så låter det här hemma om vartannat.

Igår var det precis en månad kvar till självaste julafton. Om fem dagar fyller lilla (vet inte om jag kan säga lilla mer) V ett halvår. Tiden verkligen flyger förbi mitt framför våra ögon, ändå hinner vi inte reflektera över den.

Jag har alltid vart skeptiskt till att tjuvstarta julen, snällt väntat till första advent för att hänga upp de där gardinerna och ställa upp de där få julprydnader jag faktiskt har. Jag vill också tilläga att jag har tillräckligt, tillräckligt med prylar för att skapa den där känslan. Känslan av en förändring. Känslan av julens anda. Det behövs inte så mycket tycker jag.

Vart ville jag komma? Jo, i år känner jag ett oerhört sug efter att släpa fram julen redan nu. Klä julgranen. Ställa upp adventljusstaken i fönstret. Hänga upp julstjärnan. För att inte tala om lussekatter och julegodis. Jag vill tjuvstarta julen. Nu! Det finns en liten (läs ganska stor) risk (chans?) att jag kommer att göra det denna gråa och trista Söndag.

För två år sedan hade jag inte kunnat föreställa hur mitt liv skulle se ut idag. Hur våra liv skulle se ut. Jag hade aldrig kunna förstå hur underbart det skulle komma att bli. Detta slog mig i Torsdags, då jag satt och avnjöt en god middag tillsammans med min bror och hans fina flickvän. Jag tittade mig omkring, på människorna jag hade runt mig. Förutom de jag redan nämnt, fanns tre till. Joshua som är över året, Vilhelmina som är halvvägs dit och Naomi, bara några dagar gammal. Tre människor som vi kommer vägleda in i livet.

Vi kommer att få se dem växa upp, berätta för dem hur bra de är då det känns som jobbigast. Vägleda dem och stötta dem i deras handlingar och beslut. Erbjuda en axel att gråta mot i motgångar. Gråta tillsammans. Vi kommer att lyssna på dem, och förstå. Ibland inte, men vi kanske låtsas som att vi förstår ändå. Vi vill förstå. Vi kommer att älska. Det är otroligt! Kärleken till min dotter går inte att beskriva med ord, och skulle jag försöka skulle nog tårarna trängas för att få en chans att möta kinden. Jag vill visa henne världen, visa henne det vackra. Försöka förklara det grymma då hon inte förstår, och lova henne att vi alltid kommer finnas där för varandra. 

På slutet har jag läst mycket. Tänkt mycket. Förstått vilken tur vi har som fått en perfekt liten flicka, en flicka full med liv. För det är verkligen inte en självklarhet. Jag ska ersänna att jag tagit för givet, tagit livet för givet. För bara två veckor sedan fick jag beskedet att min dotter hade ett blåsljud på hjärtat. Då hade jag ingen aning om vad det innebar, eller vad det kunde innebära. Till en början fick jag panik, tänkte allt det där hemska man inte borde. Tänkte tankar som, tänk om hon är sjuk, tänk om det inte finns något att göra, tänk ett liv utan henne. Kanske var jag fånig, men det var en jobbig vecka.

Ett besök hos specialisten visade sig bli en lättnad. Min dotter är frisk. De orden. De var de absolut bästa någon sagt till mig.

"Din dotter har ett helt normalt hjärta, inga konstigheter. Ni kan åka hem och glömma det här".

Vilhelmina har alltså ett litet blåsljud på hjärtat. Det är inget farligt alls, helt normalt till och med. Jag kan inte tänka mig hur det skulle vart annars, om vi fått ett annat besked på sjukhuset. Den här incidenten fick mig ändå att tänka om, att man inte bör ta livet för givet. Jag är oerhört lycklig över det jag har.

Dagens instagram kommer här. Har vart en bra dag, fullt upp som vanligt. Träffat Vilhelminas nyaste kusin, min brorsdotter. Så underbart fin varelse. Käkat god mat och kört en massa bil.

Idag har Vilhelmina varit hos sin pappa, jag passade på att gå på ett spinningpass.. Och ett bastupass! Ruggigt härligt att komma iväg så där. Insåg dock att jag måste investera i lite nya träningskläder, att träna i fodrade löpartights inomhus är ingen hit.

Imorgon ska vi gästa Melissa och lille Milton som lovat gófika, det blir däremot en hit. Det är jag säker på.

I vinter ska här inte frysas om småöronen. Vilhelmina är nu rustad för vargavinter. Saknas bara lite finslip, som fleecebyxor och varmare vantar.

All helgona dag idag. Skänker en tanke till de som lämnat jordelivet. Inga ljus tända för vår del idag, inte på gravarna åtminstone.

Idag blev det en sväng till simhallen. Riktigt trevligt, det är verkligen dessa små utflykter som gör dagen. Hoppas ni har en lika fin Fredag som vi. Här kommer några bilder.

Visserligen har jag bara en bror, men det räcker! För han är världens bästa, ville bara att ni skulle veta det. Så tyckte vi inte då vi var små, framförallt inte min bror. Idag har vi tagit förnuftet till fånga. Fast det händer ju ibland att det brister, men det är bara syskonkärlek.

Vår bästa bror, morbror och gudfar!