Sist jag var hos barnmorskan fick jag frågan om jag ville vara med i en föräldragrupp. Där man får prata av sig lite, träna andning inför förlossningen och allmänt lära sig lite om den första tiden med barnet? Rätta mig om jag har fel. Barnmorskan berättade också att det är mest par som går, och att om jag ville kunde vi ta den informationen bara jag och hon, men hon sa också att om jag kände mig stark och vill gå ensam eller med någon annan är jag varmt välkommen.

Jag är lite klyven på frågan, jag tror väll inte egentligen det måste vara så farligt som det kanske känns att gå ensam. Dessutom tror jag att det kan vara nyttigt att träffa andra som också ska ha barn, och roligt framförallt. Men! Det finns tyvärr alltid ett men, jag är så rädd för att det kommer kännas tungt att gå ensam. Att sitta där och se alla par som tillsammans ska föda fram ett litet liv, så som det ska vara. Se hur lyckliga de är tillsammans över det som komma skall. Vad tycker ni? Ska jag gå? Eller ska jag inte gå?

.

Igår gick vi in i vecka tjugosju jag och kotten. Tiden flyger iväg, jag har planerat att jobba i åtta veckor till. Det betyder fyra jobbarhelger kvar, det är ingenting. En fis i rymden typ. Kotten växer med raketfart (vi kan väll lika gärna fortsätta på rymdtemat då vi ändå börjat), vilket betyder att magen också växer. Känns faktiskt kul att höra kommentarer som "nu börjar det hända något" och "nu börjar det ju synas på riktigt", som jag har väntat på det. Jag tror det kommer att gå fort nu, snart har jag den där bomben till mage, den  där magen som man hinner bli less på. Om än det känns som en omöjlighet just nu. Less? På det här? Skulle vara kliandet på magen då huden töjs isåfall, men lite babyolja på det och vi är som redo att möta världen igen.

Kommentar från Madde:
Vet inte om du läser Christophers tjej Lisas blogg? Men hur reagerar du på att hon skriver "Känns oerhört spännande att få bli plast mamma, att mysa med en liten, att ta hand om en skruttis"?

Hej Madde!
Måste ersänna att det är blandade känslor, detta var ju inte hur jag tänkte att allt skulle bli då jag och Christopher faktiskt planerade att skaffa barn. Min tanke var att det skulle vara jag, Christopher och kotten. Inte att någon annan skulle "dela" mammarollen med mig, även om jag kommer att vara noga med att jag är mamma och Lisa är Lisa, det känns oerhört viktigt för mig. Jag vill ju vara den som kotten ser upp till, vara den som är med henne varenda dag, nattar henne om kvällarna, torkar hennes tårar då saker känns tungt. Jag vill vara den enda för kotten (förutom pappan). Fast det viktigtigaste just nu är egentligen att kotten får det bra. Ska man se det från den synvinkeln känns det bra att Christophers flickvän faktiskt accepterat detta och tycker att det ska bli spännande.

Däremot att någon annan får höra de orden jag borde få höra, och de orden jag hade behövt höra i min sits där jag faktiskt väntar barn och ska bli mamma för allra första gången i mitt liv känns nästan tyngst. Att de tillsammans ska bli bra föräldrar, jag då? Det känns lite som att de bildar en familj tillsammams medans jag gör det ensam. Jag har lite svårt att beskriva mina känslor, men jag hoppas du fått svar på din fråga.

Ovanligt seg onsdag idag. Blev sent inatt, inte för att jag klagar över det. Fick en massa kvalitetstid med darling, och det tackar man inte nej till. Fick till och med hämtning från jobbet och en sen middag på Göteborgs, hur underbart? Klockan tre slog jag igen ögonen med ett nästan färdigskrivet blogginlägg framför näsan, men det blev aldrig sparat. Klockan ringde halv åtta, det blev inte många timmars sömn. Men jag är glad ändå!

I sin blogg kallar Maria mig för tjockis, kan inte riktigt förstå vad hon menar? Skämt och sido, det känns verkligen att jag blir större, och vet ni? Jag älskar det. Visst, jag har en del noja över att gå upp massor i vikt som jag sedan kommer att få kämpa med, men vem har inte det? Visst, jag har fått en minimal dubbelhaka och den upskattas inte för fem öre. Det jag egentligen ville komma till var att det är helt normalt att lägga på dig en del under graviditen, trots allt. Jag är helt säker på att det kommer att vara värt de där extra kilona.

Jag älskar verkligen min mage nu, jag älskar att ligga och mysa med magen. Det är så otroligt att det faktiskt växer ett liv där inne, en person till och med. En helt ny människa med sin egna personlighet håller på att formas där inne, i MIN mage. Jag längtar så efter att få se vem du är. Längtar efter att få överösa dig med kärlek. Längar efter att få snosa dig i håret och pussa dina små fötter. Listan kan göras oändlig.

"Fånga dagen" ska det egentligen stå ovanför min säng,
men dagen har trillat bakom sängen. Vart tog dagen egentligen
vägen kan man fråga sig? Höhö, det var lågt. Jag vet.

Tänkte bjuda på ett litet klipp från i måndags, jag och kotten firade in alla hjärtans dag med lite mys. Fosterrörelserna är nog en av de bästa sakerna med graviditeten, då den lille gör sig påmind om att hon faktiskt finns där inne.

En lång dag idag på jobbet. Blir både lunch och middag på bygget, jobbar 10:30-20:30. Det funkar fint, trots att jag egentligen skulle vart ledig. Kotten tjurar lite över det dock, det spänner och jag tror inte jag vill att hon ska växa så mycket mer nu. Fast det vill jag såklart, egentligen.

Ikväll ska vi bara mysa, för imorgon väntar nya äventyr. Det som står på schemat är barnmorskan, lite träning och middag med Christopher (barnets pappa) och hans flickvän. Det sistnämnda vet jag inte om jag egentligen känner mig redo för. Kommer jag någonsin göra det föresten? Fast samtidigt så vill jag att ska fungera på ett sätt som gynnar kotten framförallt. Oss andra också såklart, så det är bara vara stark.

I min gravidkallender står det att jag denna vecka ska överösa mina kära fötter med kärlek. Allt jobb de gör, alla mil de går, utan att klaga. Jovars, nog har de gjort ett bra jobb allt. Mina älskade fötter. Svullna har de nog inte blivit ännu, och inte ömma heller. Eller kanske, om jag tänker på´t. Lite ont gör det kanske ändå? Fast i och för sig gör det rätt ont i höfterna också, om jag tänker på det. Och i ljumskarna, och i nacken, och i ryggen. Det jag menar är att om man verkligen känner efter så gör det ont lite här och var. Inte nödvändigtvis riktiga krämpor, utan mest snälla-tyck-lite-synd-om-mig-krämpor. Men alvarligt talat, hur ska jag komma ihåg att ta hand om mina fötter då jag knappt ser dem om dagarna?

Vadå fötter?

Jasså, sådana där.

Inte för att medvetet tjata ut detta ämne eller så, men här får ni ett videoklipp med kotten igen. Jag misstänker att det kan vara chokladbiten jag åt på bussen hem, för hon är verkligen livlig där inne ikväll. Sockerchock i så låg ålder, kanske inte allt för hälsosamt? Känns bra att veta att hon lever iallafall, ingen kan säga emot där.
 

Vaknade med världens handavtryck på magen idag, redan beskyddande mån tro? Förstår dock inte hur jag sovit då jag lyckats med något sådant? Nu ligger vi iallafall här och morgonmyser efter ungefär 9,5 timmars sömn, känner mig utvilad. Kotten med tydligen, för nu är det joga som gäller.

Det börjar faktiskt på att synas utanpå magen nu, jag tror faktiskt att lillen kommer att bli en bättre dansare sin mamma. Det krävs inte så mycket om man säger så och hon har ju känslan för det, eller vad säger ni?

Nu sitter nog många hemma och har ångest över att den nya veckan snart börjar med jobb och alla måsten, men inte jag. Nej inte jag, för jag tar helg nu. Nu är jag ledig Måndag och Tisdag. Eller på Tisdag har jag tagit ut en semesterdag för jag ska iväg på halkbanan sladda omkring lite. Förhoppningsvis kanske jag ska säga då mitt pass nästan måste komma imorgon för att jag ska kunna åka på tisdag, vi håller en tumme (eller två)! Sedan är det riskettan och barnmorskan som väntar på Torsdag. Plus en kort jobbvecka på tre dagar innan ledig helg. Kommande vecka kommer att gå fort, det gillas mycket.

"De senaste veckorna har livmodern växt upp över naveln och är nu stor som en fotboll. Eventuellt börjar du känna smärtor i bäckenet nu. Bäckenet består av två delar som är sammanfogade i en led som heter symfysen. Den stabilieras av starka ledband eller ligament.
För att göra det lättare för bebisen att ta sig igenom förlossningskanalen producerar kroppen ett hormon som kallas relaxin som luckrar upp ledbanden. Därför blir symfysen rörlig innan och under förlossningen. Detta kan orsaka inflammation och smärta, även kallad foglossning. Smärta kring blygdbenet och i grenen är de vanligaste symtomen."

Jag hade som vart så nöjd över att jag inte haft några besvär eller krämpor. Ska nog sluta ta ut segern i förskott för nog fasen har jag foglossnigar. Har till och från rätt ont i grenen om man kan säga så, och även lite strålande smärta insidan lår och höfter. De senaste har jag bara känt senaste två dagarna. Mestadels idag då jag samlat ihop bollarna i bollhavet på jobbet tillsammans med ungarna. Det blev k a o s (det var dock väldigt kul, alla var himla engagerade).
Får se det positiva i det, nu får jag ju absolut inte bära tungt. Hörde ni det? Jag måste ha hjälp med allt som är för tungt för mina stackars fogar, tralalalala! Om det inte bara är något tillfälligt detta, eller blir det bara värre? Vet inte vad jag hoppas på? Hjälp med allt? Slippa ha ont? Hmmm...

Bjuder på bilder frå förra veckan som jag inte la upp.
Sista tagen lite snett bakifrån, därför magen ser mindre ut.

Än ser jag fötterna, men hur länge till mån tro?

Onsdagen den 25 Januari var vi och gjorde ulltraljud nummer två.  Detta på en privat klinik här i Umeå, vi betalade 950 kronor för att få se vår lilla tjej <3. Eller ja, det är TROLIGEN en flicka som gosar runt i mammas mage. De kan inte vara lika säkra på en flicka som om det vart en pöjk. Men jag tror på något vis ändå att det är en flicka vi har att göra med här. Hade jag kunnat hade jag vart på ultraljud en gång i månaden (läs en gång i veckan!). Helt otroligt att se sin bebis på bild, rörlig bild dessutom. Kan helt enkelt inte få nog. Hur ska det gå då bebis kommer ut, jag kommer nog stirra mig blind.

Min mage växer, äntligen börjar det synas på riktigt. Nu är det dubbla snoddar på arbetsbyxorna som gäller, dock egentligen bara för att det ska gå att sitta i kassan utan att det ska klämma och kännas obekvämt. But still; TVÅ snoddar i gylfen!! Helt galet, vad hände på två veckor?

Bebis i vecka 22+4.


Mage i vecka 23+3.

Det börjar synas att det är något där inne i magen. Arbetsbyxorna börjar vara aningen små, men det ska nog gå ett tag till. Så det så!

Hade skrivit ett rätt långt inlägg men så råkade jag ta bort det. Har inte riktigt lärt mig att använda blogg.se-appen. Hoppas det var toppen av min otur idag, fredagen den 13:e.

Kottens sparkar blir hur som starkare för var dag. Och man kan känna det rätt tydligt utanpå magen, har till och med sett med ögonen att magen rör sig. Det är helt underbart att veta att h*n lever och håller igång med gympapassen, för ibland känns det verkligen som att det är gympa på gång där inne. Helt galet! Och helt underbart på samma gång. På bussen igår gjorde det till och med lite ont, kanske en blandning med att livmodern stramar och växer? Vänta du bara säger ni, snart knäcker bebis ett revben eller två. Jag kan knappt vänta säger jag, längtar så efter den stora och fina magen.

Nu kommer någon annan att gå till och med före mig själv, känns fortfarande rätt ofattbart! Och helt otroligt samtidigt, så mycket längtan har jag aldrig känt i mitt liv. Jag går snart in i vecka 20 och har hälften kvar. I slutet av maj får jag träffa min alldeles egna kotte, någon som vet en bra tidsmaskin? Säg gärna till i så fall.

Allt har varit upp och ned, jag och pappan är idag inte ett par. Vi har bestämt att vi ska kämpa för att vara vänner, jag hoppas det kommer funka.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig tvivlat, för det har jag. På min egen förmåga att ansvara för ett helt nytt liv. Är det detta jag verkligen vill? Är jag redo? Idag har jag dock aldrig vart så säker på något. Jag vill inget mer än att föda fram detta liv. Jag ska bli mamma, jag ska verkligen det. Kan knappt förstå det.